Att låta döden få vandra med ibland, är nog bara nyttigt. 

Och hatet jag känner för livet ibland är ingenting jämfört med hur rädd jag hade varit om jag inte visste att allting har ett slut. Att jag styr mitt liv, att jag har val, att jag är människa. Att det finns jag och det finns du. Att jag är ärlig mot mig själv, att ingen kan styra mig men alla kan påverka mig. Det gör mig innerligt trött men ändå lite glad.. Att jag förstår mig själv, och människor som mig själv. Och att jag inte behöver förstå så mycket mer än att människor är olika.