Det var lite jobbigt idag, inte enbart för att jag endast förtärt 3 timmars sömn utan och för att jag har 5 stora blåsor på fötterna samt ett jack i stortån. Det gör ont, och om inte min systers ipren hade räddat mig i bilen på väg till begravningen hade det nog känts ännu värre. 

Men vad kan vara värre än att begrava någon familjemedlem. Mina tårar gick till Göran idag, en fin människa. Och till pappa för att det är hemskt att se honom så ledsen. 

Jag kommer ihåg när farmor dog, jag låg i min säng och grät i en vecka. Fast hon levde i två dagar och vi visste att hon skulle dö. Det är så förunderligt att man ena dagen kan åka in till sjukhuset relativt frisk, för att i andra sekunden få reda på att man har två tumörer stora som apelsiner på lungorna. Min farmor dog två dagar senare. Fullproppad med morfin och oigenkännlig. Det sticker till i mig när jag tänker på de gånger hon ringde med sådan ångest för att hon inte kunde andas. De sa att hon hade kol. Hon hade rökt tills hon var 40 år, Farfar hela sitt liv. 

Vi fick inte skriva att hon gått bort av cancer, för att det ansågs vara ett straff för synd enligt pappas religiösa syskon. Göran fick inte stå med bland syskonen i dödsannonsen för att han är en halvbror. Jag tyckte om Göran. Han var min farbror. 

Igår firades födelsedag med underbara vänner. Blev genuint glad av att se allihop. Sedan bar det av till rockbaren med Jess såklart. Det var en sådan härlig sommarkväll, och allt som allt så avslutades den helt okej. Saturnus, cig och whisky, vad mer ska livet till.

På lördag är det över.