Existentiell kris

Fick gå tidigare från sista dagen på jobbet. Har värk i kroppen och ont i halsen. Känns ju inte alls bra. Det kliar sådär i halsen som det alltid gör innan jag blir sjuk. Typiskt om det skulle bli så.

Nu ska jag strax resa mig upp för att gå till "medicin"skåpet och hämta en stesolid. Jag tänkte att det skulle hjälpa mot det ena och det andra. Det är så varmt ute, vilket är jobbigt när man inte känner sig helt bra.. Ska grilla med familjen idag, får väl hoppas att Leia o Lukas har kommit över mitt lilla tillfälliga utspel mot dessa stackars barn. Jessica sa iofs att det inte var så farligt. Hon trodde minst att jag kastat bollen rakt i ansiktet på dem.. Men nej, jag är en snäll människa, och det kan ingen ta ifrån mig.

Denna här våren och sommaren har ställt mig inför många förändringar, jag har tvingats känna för mycket. Jag tror att det handlar om att jag kom in på min "drömutbildning". Det låter ju helt patetiskt, men livet stannade på något sätt. Jag trodde att jag skulle få kämpa i flera år, men så blev det inte. Jag har inte längre något att krampa mig fast vid. Nu är jag 20 år och färdigutbildat vid 23. Jättebra, men det är inte roligt längre. Min existentiella förundran har övergått till ovilja. Dels ovilja att förstå att det är mina val som gör mitt liv, att jag är "lyckligt" lottad enligt alla normer och regler.. Dels en ovilja att förhandla med mig själv. Och enligt vissa kanske en ovilja att förhandla med andra. Det handlar om att vara nöjd. Att jag uppnått de orealistiska mål jag haft i livet, och ändå inte trivs här särskilt bra. Alltså nöjd är ingen trivsam känsla. Det är väl ett positivt sätt att vara likgiltig på... på sin höjd. Hela detta inlägget blev ju helt snurrig, men bara ett försök att rannsaka mig själv.. 

Jag lever ju just nu för de små rus man kan få i livet. Vilket väl borde betyda att vardagens gråa inte är något för mig.

Jag är mer för svart.

Jag har de finaste vännerna på jorden, och det säger jag för att jag känner mig själv.