Vecka 1, dag 1

Jag fällde en tår idag. För att jag bestämde mig att jag skulle vara nykter. Det låter så patetiskt på något sätt, men jag satt på spårvagnen hem och bara kände hur hela hösten la sig över mig med sin tjocka svarta skugga. 

Min första tanke var "hur ska jag orka". Och vad kan jag lära av det... Att alkoholen troligtvis har lite för starkt grepp om mig. Måste då fråga mig själv. Hur, vad, varför och när. Det är väl huvudfrågorna. Jag kan egentligen svara på allihop, men behöver ju inte ha utlägg för det här. Det som är det svåraste.. Hur ska jag hålla motivationen uppe. Jo, då tänkte jag att jag kunde använda bloggen lite som hjälp. Jag tänkte fokusera på 28 dagar, fyra veckor, en månad. Det känns faktiskt tungt när jag tänker på det. 

Tänkte också att jag skulle pulvra. Så det är ju liksom ingen alkoholists bekännelse. Bara en slags rena min kropp-grej. För ärligt talat. Jag och min kropp mår bajs just nu!

Something has been taken
From deep inside of me
A secret, I’ve kept locked away
No one can ever see
Wounds so deep, they never show
They never go away
Like moving pictures in my head
For years and years they've played

If I could change I would
Take back the pain I would
Retrace every wrong move that I made I would
If I could stand up, and take the blame I would
If I could take all the shame to the grave I would
If I could change I would
Take back the pain I would
Retrace every wrong move that I made I would
If I could stand up and take the blame I would
I would take all my shame to the grave

It's easier to run
Replacing this pain with something numb
It’s so much easier to go
Than face all this pain here all alone

Sometimes I remember
The darkness of my past
Bringing back these memories
I wish I didn’t have
Sometimes I think of letting go
And never looking back
And never moving forward so
There’d never be a past