Rubrikdöd

Hade den värsta spårvagnsresan i mannaminne. Känner att jag inte kan vara "ensam", om man nu kan vara det på en spåvagn, för mina tankar bara svämmar över, tar över. Känner också att jag hela tiden är i behov av förklaringar till allting. Hm, enligt folk som känner mig väl, typ min familj, så är jag tydligen alltid ett enda stort varför. Ska alltid dra allting ett steg längre och sen gärna längre igen. De börjar bli trötta, men jag blir inte tillfredsställd utan svar. De här "varfören"är väl ett uttryck för något (återigen i jakt på förklaring). Alltså det är ju inte så att jag hetsar, det är bara så jag diskuterar.

Idag var det om en long island ice tea på Mallorca. Det var tydligen det som mina systrar var tvungna att fixa för att jag skulle bli hanterbar och mer anpassningsbar när vi var på Magalufet (enligt en syster), medan jag mest ser det som att det var ett sätt för mig att stå ut. Kanske inget som egentligen säger emot det andra.

Aagh. I morgon måste jag skriva klart min artikel. Bara hoppas att det ska vara enough för att bli godkänd på kursen alltså. Fast, ingenting som jag egentligen orkar oroa mig för. Det mesta av sådan karaktär ordnar ju sig på ett eller annat sätt.

Sitter och lyssnar på sån där rock n' roll med dödstema som jag gillar. (Det där var en mening som typ luktar 70 +) Som sprit för öronen. Det går rakt in i själen och liksom bränner till där ingen/t annat kommer åt. I fucking like it. Tänker på alla som en gång varit en del av mitt liv och som inte finns längre.

Ledsen, om det är någon som läser min blogg som en gång hade ett innehåll(???), den har förvandlats till lite av min personliga dagbok, mest för att jag inte orkar ta upp pennan till den i papper.