Varje jul brukar min pappersdagbok få en arg sida tillägnad "konsumera mera" kapitalismen som är Julafton.
För övrigt är jag ju inte ett dyft bättre själv utan konsumerar ju som aldrig förr. Det viktigaste är väl att man håller kvar tanken om att det är kul att ge, och det tycker jag. Mest roligt att ge är det ju egentligen när ingen förväntar sig att man ska göra det. Julafton blir ju på så vis en paradox i det fallet. "Alla" förväntar sig att få och "alla" förväntas o ge = inte alls lika roligt.

Jag kvävs i det här livet. Det finns inget utrymme för mig att existera och det gör mig jävligt likgiltig.