Året som kom o gick.

Sitter och är nostalgisk. Helt i onödan såklart men ändock. Jag är arg på mig själv. För jag är en mes. Jag låter folk styra och ställa över mig och är glad, bara det gynnar mig. Men jag kan inte släppa det här med att jag verkligen känner andra människors känslor. Eller i vart fall vad jag tror att de känner och det kan vara nog så jobbigt. Jag har tappat min essens.

Klipp in mig.

Idag åker finaste Jessica tillbaka till Uppsala. Jag hoppas att jag träffar dem snart igen.
Constanza åker tillbaka till Madrid i morgon.
Jag sitter och klipper. Färgade håret igår med hjälp av Kalle. Det blev bra, förutom lite fläckar i pannan. Haha.
Är sjukt osugen på att sitta här. Men tiden går fort iaf. Mycket att göra. Intalar mig att det kommer bli bra. Det kommer ta slut. Det kommer bli klart.

Så här sitter jag:

Suck efter jul.

När man inte trodde det kunde bli värre med arbetet eller i gruppen. Puh. Jag orkar inte. Jag måste söka fler jobb. Men hur gör man när man är erfarenhetslös. Det känns ju skit. Men det visste jag iofs när jag sökte den här utbildningen. Då var jag 20. Nu är jag 23 going on 24. Så går livet... Det är helt okej. Igår hade vi julklappsspel med Lundbergs. Och sedan spelade vi megayatzy. Jag förlorade rätt jävla stort och det tyckte de andra var mycket roligt. Så dock ej jag. Ps ringde o sa att jag fått läkartid. Bra där. Började kolla på homeland och fastnade. Så går dagarna... Jag behöver handla, tvätta, städa osv. Men det skiter jag i. Ska betala räkningar iaf. Halelujah!

Dagen fortsätter.

Även om jag gör styckedelningar i mobilen så blir det inga på bloggen. Så har vi det klarlagt.

Har någon slags ångestattack för tillfället. Det är inte något farligt det vet jag ju, men det är rätt jobbigt. För jag kan inte läsa eller så utan bara fokusera på mina tankar.
Känner mig ledsen. Ensam kanske. Man är ju alltid ensam om sina tankar, så är det ju. Försöker planera två helt omöjliga veckor. Med noll tid.
Men som de säger, det går ju tre arbetsdagar på en dag. Så det ska nog gå det här. Fortfarande en massa djävulsskap i gruppen bara. Men jag har liksom slutat bry mig för det mesta.
Jag bryr mig bara om sådant som faktiskt betyder någonting på riktigt. Som du.

Längtan.

Suttit i redigeingsbåset alldeles ensam idag. Till slut kom iaf Frida o det var trevligt. Tog en lunch med Kalle också. Man får passa på. Sedan bestämde jag mig för att vara bestämd och gå hem för att mysa lite innan bion. Ser fram emot. Sedan ska jag läsa lite när jag kommer hem tänkte jag för att förbereda mig inför en lång dag i morgon. Är fortfarande rädd för lugnet och tystnaden som kommer komma. Ett jobb på Coop eller Statoil. It doesn't work for me. Ja, ja. Vi får se. Ett jobb leder ju iaf till att det kanske blir USA roadtrip i sommar. Längtar för övrigt till sommaren enormt. Kvällarna med hela familjen på landet. Båten ut till någon ö, öl nere på klipporna. Lex och Molle som leker. Lite Fotboll med Lukas oh Leia. Grill på altanen. Joggingturer i backarna. Fläkten som surrar på natten. Tjocktv. Bad, sol regn. Allt!

Annan dag.

På väg till skolan och det är nog nu ja dör av trötthet. Jag gör det ändå. Spårvagnsresorna är värst. Förfärliga rent ut sagt. Idag var det broöppning. Och ganska mycket folk, de ska antagligen till mellandagsrean. Det har jag knappast tid med i alla fall. Skulle gärna ha en stor kaffe i handen nu. Lite uppvaknande från naturen. Julen är över. Har ingenting mer att önska. Det är bra nu.

Juldag.

Har fått massa fina julklappar hos Lundbergs. Böcker o massa fina inredningsgrejer. Nu ska vi ta det lugnt och äta chokladtomte innan det blir Varberg och kalkonmiddag:) I morgon är det back to work.

Adrenalin.

Känner du någon så grym som jag? Varsågod att lacka ur jag räds inget längre. Jag är helt fri.

Tröttast.

Gjorde soppa igår och Kalle bakade lussekatter. De ville dock inte jäsa så fint så de blev lite hårda;) men åh så goda. Nu är jag på väg till skolan. Lite Oplanerad sovmorgon från min sida. Ja, ja... Jag hoppas det går snabbt idag. Det gör det troligtvis inte.

Mot det där.

På så olika platser i livet. På så olika platser geografiskt. Kulturellt, visionärt, filosofiskt, religiöst. Mitt band är borta. Inget håller mig här. Inget håller mig vid dig. Jag behöver inte ljuga, men ibland gör jag det för att skydda mig själv. Att omge sig med människor som alltid finns där det är det finaste livet kan erbjuda. Det är så oegoistiskt vackert på något sätt, och det vänder så lätt. Så lika i livet en gång. Så oärlig och hedersam på en samtidigt. Det är över. Det är aldrig över.

Gött.

Nu är jag bra trött på skiten. Och vad gör jag då? Lägger mig o surar. För sån är jag. Tar ingen skit längre.

Bra dag.

Fullt ös idag. Inklusive lite olaga intrång och filminspelning upp på berg med fin vy över hamnen. Sch. Det var äventyrligt. Körde även bil första gången på länge efter en längre case-intervju. Det var så vi hamnade på berget. På initiativ av mig.
Fick beröm av militärhikaren Frida för mina skogsskills. Jag ville ju ändå bli bergsklättrare när jag var liten. Men hon tog ändå den tunga kameraväskan. Det var snällt.
Sedan bar det hemåt för sen lunch, jobbiga samtal och sedan satt vi och diskuterade apokalyptiska möjligheter. Om man nu kan kalla dem sådana. Sedan bar det av till Liseberg.
Så där har vi varit nu. Druckit glögg, köpt fudge, omöjligt att inte göra när Fudge-Kalle är med. Frida körde provsmakningsrace och sedan bara insupit julstämning. För att vi tycker det varit bristvara.
Vi tycker om varandra på det där sättet att vi känner varandra och vet våra styrkor och svagheter. Jag gillar sånt. Det är fint, det är livet för mig.

Övertygad.

Ser fram emot i morgon. Två mycket intressanta intervjuer i intressanta miljöer. Jag är så glad för alla människor jag får träffa i mitt yrke. Som litar på oss och som har historier och erfarenheter jag får ta del av men aldrig skulle uppleva själv i det liv jag lever. Är så tacksam för det. I gruppen försöker vi att inte tänka på att det är jul men ska ändå unna oss en tur på Liseberg i morgon. Om vi orkar och allt går bra under dagen. Här hemma har vi Harry Potter marathon tills vi går och lägger oss. Det är mysigt och ungefär den nivån av julstämning jag vill ta in. Det kommer nog bli mysigt i alla fall efter allt slit i morgon. Sedan är det en rolig intervju på torsdag också och sedan ska jag och Kalle baka och riktigt gröta in oss i julmys. Haha!

God Hatt.

Alla mina felstavningar är autocorrects fel;)

Förändring.

Sitter och slumrar så ögonen går i kors. På riktigt. Satt o tänkte på P förut. Vilket jävla svin. Och såhoååadd jag in i duschen och lyssnade på bra musik. Det enda som fattades var en öl. För övrigt är det nu jag blir vuxen. Jag känner det i hela kroppen och hjärnan. Får se om jag ska göra något åt det. Ps ringde några minuter i sex. Kalle fick backa ur garaget för att vi skulle ha sändning. Ville inte missa hennes samtal återigen. Well. En del har gjorts idag. En del återstår. Ingen idé och älta det further. På lördag är det julafton. Tydligen. Inget jag egentligen känner för. Men det ska ju genomföras och jag hoppas att det blir trevligt. Är lite trött på att bli arg och besviken. Ibland känner jag att det vore bäst att vara själv. Helt jävla själv bara. Tyvärr. Människor tenderar att vara besvikande.

Gäsp.

Känner mig fortfarande trött. Sitter och skriver manus medan mina gruppisar är ute och filmar i hamnen. Fint väder så förhoppningsvis blir det riktigt bra. Ska nog passa på att ta lite klippbilder och sådär när man ändå håller på också...
Vi får se.

Peppet?

Här händer lite lite. Händer lite mer med examensarbetet. Mina kollegor, som jag kallar dem nu, har varit i väg och gjort intervju och filmat. Vi har en god planering denna veckan och går allt vägen ska jag aldrig mera klaga faktiskt.
Jag ska försöka bibehålla det pepp som jag känner. I morgon ska Ps ringa mig. Efter kl. 18. Väldigt skum tid men det är fin att det känns som att de engagerar sig och håller kontakten. Även om inget hänt än.
Har bara ett uttag kvar nu också så nu får de allt snabba på.

Idag har jag julklappsshoppat och det var riktigt kul. Gillar att jag köpa saker till andra. Ville iofs ha något själv med men vi får se om det blir något...

Tack och hej.

Halefuckinglujah.
Mina gruppisar är nöjda. Jag önskar att jag kunde lära mig ett och annat av dem. Jag kan aldrig känna mig nöjd, för när väl nöjdhetsmomentet faller in då blir jag opepp. Medan de blir pepp.

Vad är det för fel på mig? De undrar jag då...

Jag är trött enda in i själen, om jag har någon. Jag hoppas verkligen att vi ror hem det här nu för det bådar fan gott alltså. Bara jävligt mycket att göra fortfarande. Och det är stressigt och jobbigt att aldrig känna att man är klar. Men så är det ju i livet. Man blir ju aldrig klar. Man lär aldrig känna någon tillräckligt, man lär sig aldrig allt.
Åh, det blir för mycket.

Failing.

Är det okej att gråta på spårvagnen när man lyssnar på "flickan och kråkan"?

Nej, skulle inte tro det. Men sen har också dagen idag varit ett stort jävla fail så nu ska jag bara vila mig, låta kraschen komma till mig och inte tvärtom.
Tog mig precis en timme att formulera ett mejlfan.

Eller inte.

Är på tåget från Sthlm nu. Är så utmattad att jag undrar om jag kommer dö när jag kan andas ut igen... Troligtvis kommer jag inte det, men man vet fan inte. Ett blodkärl i hjärnan kan väl poppa kanske. Men det är såhär det ska vara. Exiiiiiting! Idag var det tydligen Lucia också. Det hade jag glömt. Inte för att jag vet vad lucia är bra för för men folk verkarr ju bry sig typ. Jag längtar för tillfället hem. Till min man och lillvoff. I morgon är det skjutjärnsjournalistisk intervju som står på agendan.

Roliga timmen.

Huvudvärken går inte över. Men jag försöker peppa att jag ska till sthlm i morgon. Igen.
Två intervjuer och en massa filmande står på schemat innan vi tuffar hem igen. Får jag inte godkänt på den här skiten dör jag. (Kunde inte låta bli uppenbarligen).
Hoppas inte ni tycker att det är jul snart. För jag blir sönderstressad.

Måste komma på något vettigare att skriva om än skolan. Men det gör jag inte. Minns när morfar gick bort, då satt jag i redigeringsbåset på skolan. Hade varit och hälsat på honom på Sahlgrenska någon dag innan. Sedan åkte jag direkt till skolan.
Jag tror på det sättet att skolan är viktig för mig. Jag kan liksom fly där. Det är väl därför och att jag har examensarbete att göra som jag skriver om det hela tiden.

Kalle köpte choklad till mig idag. Det var gott.
Jag kan inte bestämma mig hur jag ska göra...
Antingen lägger jag fram och packar ner allting innan jag går och lägger mig eller så får jag göra det i morgon på morgonen. Jag kommer vara minst lika trött då men ha mindre tid. Alltså borde jag göra det idag...

Ta bort mig.

Tänker inte skriva om hur stressad jag är. Men kan skriva att jag har ont i huvvet. Ska upp kl fem i morgon. Ps är sjuk, jag är sugen på godis. Har varit irriterad hela dagen. Fått gjort jävligt mycket idag, personligen. Känner ett sug då denna veckan är sug. Sedan kan jag förhoppningsvis känna kontroll och det gillar jag ju. Tydligen. Nu tittar jag på nyheterna. Sådant är vettigt. Eller inte kanske.

Bitter.

För tillfället helt slutkörd. Ska ge det sista jag har i veckan och sedan kommer jag nog krasha alternativt begå ett brott. Jag har inte tid att krasha då heller. Nu är det full fart till 23 dec och påt igen 26 senast. Inga P-fasoner där man tar ledigt flera veckor runt jul. Vad fan är det för tjommar som jobbar på det sättet? Jag ska smaka på verkligheten i alla fall. Gott så!

Vad händer?

Funderar på om jag är känslokall. Funderar också på hur mycket jag ska låta folk komma nära igen. Speciellt ps kanske. Jag är inte så mycket för att satsa på det där igen. Samtidigt är det väl enda sättet förutom karaktär och stark vilja. Inget avser har jag särskilt mycket för tillfället. Det här året har känts evighetslångt. Tänker att nästkommande kommer bli, om möjligt, ännu längre. Kom i alla fall in på mina förstahandsval i plugget. Om jag nu inte får ett jobb. Social kontroll i det samtida samhället och teoretisk filosofi. Längtar typ.

Åååh.

Fan fan fan.
Men, vad gör man inte?

Jag saknar Jessica, jag saknar Constanza och jag saknar Emelie. Sedan saknar jag Anna, men henne får jag träffa i morgon.

Klassiska tjötet.

Ps ska ringa mig på måndag. Blir spännande att se vad denna har att erbjuda.
Det irriterar mig dock fortfarande att P inte verkar bry sig alls. Jag förstår ju på ett sätt att hon stod ut länge, bara önskade att hon hade stannat kvar, lett mig rätt och fortsatt vara det stöd som jag vill ha.
Ps kommer jag inte känna samma för, eftersom P var det första som jag berättade allt för och som faktiskt verkade förstå.
Även om jag kommer berätta allt så är det inte på samma sätt.
Det låter som ett kärleksförhållande. Det är det inte. Det är ett förtroende, som svikits. Från två håll och ingen har mer rätt, men jag är i vilket fall inte professionell.

Just nu har jag så mycket att göra att jag har hjärtklappning i hela kroppen. Haha, vilket betyder att jag känner min puls på varenda ställe man kan känna pulsen. Det påminner mig om när jag hade 150 i puls varje dag. Det var inte skönt. Nu är jag lite mer stabil, men vissa skenande attacker då och då bara. Det är ju egentligen inte så farligt.

Pain.

Har ont i halsen. Är sur för att ingenting blir gjort. Och jag är väl en del i det. Börjar bli helt sjukt stressad. Jag hoppas dock att vi reder ut det här.
Jag måste skärpa mig tror jag.
Det kliar i fingrarna. Jag borde göra någonting.
Men jag orkar verkligen ingenting.

För övrigt fryser jag hela tiden, har ont i huvudet, behöver någonting som ger mig någonting.
Måste testa något nytt. Men vad?

God Jul.

Jag måste lära mig att vara mer positiv. Typ igår råkade jag säga att jag var lite anti-allt. Då högg ps in direkt. Sådant intresserar tydligen dem. Eftersom hon egentligen inte skulle prata. Jag tyckte det var lite kul. Annars förvånades jag över hur blödig jag var. För att vara jag. För jag gråter egentligen inte när någon ser. Helst.
Men, jag, det är väl bara till att bejaka sitt ännu mer egoistiska Jag med ett leende. Sedan kan jag ju bli religiös också och sadla om till präst om jag nu inte skulle få något jobb som journalist. Och varför inte bli lesbisk när man ändå är igång.

Sedan önskar jag P en god jävla jul.

Bitter.

Tydligen är jag bitter mot allt.
Idag gick det ut lite över oss.
Jag trodde inte att jag uppfattades som bitter utifrån, från de som inte känner mig.
Men, wtf, I'm cool with it.

Besvikelse och ärlighet.

Jag älskar Eminems låt Space Bound. Det finns så mycket essens i den låten som jag kan relatera till. På ett, egentligen, otillräckligt sätt. Men jag tror det är tillsammans med beatet som gör den som klippt och skuren för mig.

Jag känner att jag har gjort så många människor så mycket ont. Och det gör ont i mig. Och jag vet att det inte är över. Jag vet vad jag är för en person, jag vet att jag kommer falla igen. Det finns inga andra alternativ, eller det fanns massor.
Det gör ont att veta att jag aldrig kommer kunna ta hand om mig själv, att jag aldrig kommer orka. Jag önskar att jag kunde, men allting är för mycket av en gåta för mig. Jag har inga svar. Jag trivs inte utan svar.
Jag vill veta varför du lämnar mig, jag vill veta hur det känns inuti dig när du ler, jag vill veta vad som får oss att fortsätta när vi redan har gett upp...
Jag vill veta allt. Jag kan inte nöja mig.
Jag har haft fel. Jag är inte nöjd. Jag vill veta mer, jag vill ha mina svar. Jag är sjukt onöjd över att jag aldrig kommer få svar.

Det egoistiska i mig är fortfarande kvar och starkt.
Varför ska jag känna solidaritet med dig som är deprimerad när du inte ser hur varje steg jag tar för din skull är en ansträngning? Jag kämpar för min egen skull, det har ingenting med er att göra. På riktigt bara för min egen jävla skull.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa, hjälp dig själv. 
I allra högsta grad har Jocke rätt. Jag vill att andra få hjälp, det skulle underlätta mitt liv.
Där måste vi ha egoismens kärna.

Jag spelar mitt spel, skiter i vad ni säger och låter er leva era fina liv för er själva.

P suck.

För övrigt hyser jag ett stort förakt för P's. På tisdag ska jag dock träffa en ny. Återkommer då.

Framtiden.

Är på dåligt humör. Har inte gjort någonting på hela helgen. Sådant är frustrerande, men jag orkar ju iofs inte just nu ändå.
Tänker på hur mycket vi har att göra i veckan. Det är helt sinnes. Varför gör jag det här? Vilka goda framtidsutsikter har gjort mig så sugen på att fortsätta med den här skiten?
Jag är helt fruktansvärt trött på det för tillfället. Det finns ingen energi. Bara aggressivitet eller nada.
Två lägen. No freakin' greyzone.
Tänker att det hade varit bättre att ha ett jobb som typ dem i Mythbuster. Då hade jag fått spränga saker o sådär. Det hade varit givande.
Eller om jag gjort mig lite mer atletisk hade jag kunnat göra lite militärträning och typ göra någon extrem överlevnadssak, utan att äta djur då så klart. Men jag överlever förhoppningsvis på kokosnötter.
Alternativet är väl typ att göra lite riktig bergsklättring, vara nära att dö och sedan vara med i "I shouldn't be alive". Löööv it.

Jag hatar i morgon. Jag hatar nästa vecka. Jag måste ta tag i det här. Jag måste göra något. På riktigt. Någonting som blir någonting, för en jävla gångs skull. Inget jävla misslyckande!

Oinspirerad.

Grattis Em!
Önskar jag var med dig idag. Känns som du har varit borta lääänge nu.

Istället ligger jag i soffan. Som alla andra jävla dagar, ser med bävan fram emot en kaos-vecka, som ju också kommer ha ett slut, vilket jag ser fram emot.

When the earth moved.

Det finns mycket ilska, rädsla, omtänksamhet och hunger i detta liv.
Hunger efter något helt annat eftersom man aldrig kan bli nöjd.

Jag är rätt trött för tillfället, känner att jag kanske också är på väg att bli sjuk. Shoppade precis lite på nätet för att få mig att må lite bättre. Sådant hjälper dock inte.
Det är väl den insikten som har gjort mig så överkörd som jag är. Alltså ångvältsöverkörd av livet. För det finns egentligen ingenting som gör en lycklig.
Snälla människor är kanske ett undantag. Sådana gör mig lyckligare.
Får reda ut det där under filosofikursen till våren kanske.

Fredagskväll.

Min man har feber. Tycker synd om honom Vi har kollat på Idol och mobbat vår hund. Kalle säger att han ser ut som en blandning mellan råtta, katt och fladdermus.
Jag, man vet ju inget. Ingen såg ju när han föddes, på riktigt, förutom hans mamma då antar jag. Det är ju oundvikligt.

De ska gå ut nu, för jag orkar inte. Det är inte så snällt egentligen, eftersom Kalle är sjuk.

Moder jord.

Josefin, mellanhand, Efternamn.
Det hade jag inte behövt vara om jag hängav mig åt drogerna. Livet vore så mycket enklare.

Likgiltighet är en fin gåva från natur till människa.

Suck.

Jag hade brownies med mig också. Det hade jag ju inte behövt släpa på. Nu måste jag äta upp dem själv.
Önskar att det var lite annat gött i för tillfället.

Rubrik.

Det är December.
Jag har fått tid nu.
Tydligen lönar det sig att tjata.
Inte på P alltså... Där är det kört.

Sitter i skolan. Trodde att någon av min gruppisar skulle var här. Det är dem inte.
Någonstans är dem ju i alla fall.

Det är som med min sjal som försvann för några år sedan på Hultsfred. Någonstans är den ju, så kan jag tänka ibland, och undra vart.
Det kommer jag nog aldrig få reda på.

Jag fryser helt infernaliskt, och gillar inte alls blogspots nya utseende. Nya utseenden överlag är ingenting som går hem. Om det inte är till det bättre då eller för att det behövs en förändring. Jag är ju ingen konservativ jävel, men ska man utveckla något så får det ju i alla fall bli bättre.
Och typ, även om jag vet att jag passar jävligt bra i blondt så behövde jag förändring, därav rött.
Jag tvivlar på att Blogspot kände att det behövde en förändring. Eftersom Blogspot inte kan känna. Punkt.

Musik.

Det finns vissa låtar som jag inte kan lyssna på för tillfället. Jag hoppas en gÅng att jag kommer kunna det. Och se tillbaka på allt och känna mig stark. Men jag vet inte. Nu är jag på väg till skolan. Lyssnar på en låt som gör mig illamående. Kanske för att jag alltid kände mig sådan när jag lyssnade på den. Jag vet inte. Ingenting.

Det går segt.

Jag är trött. Så himla trött.
Idag har jag träffat mina föräldrar. Det var fint. Fick massa kramar.
Tänker på förra året. Vid den tiden. I november.
Skrämmande hur mycket som händer på ett år, och ändå inte.

Bättre o bättre.

Om jag skulle skita i att betala P skulle jag vara 3750 kronor rikare. Det är ganska mycket pengar.
I Afrika till exempel. Tänk vad de pengarna hade trivts hos barnen på Afrikas horn. Det kanske P skulle tänka på. Eftersom hon med största sannolikhet kan se det som blodspengar. Ja, det borde hon faktiskt göra. Och jag kunde ju få känna mig lite snällare och hon kunde ha lite mindre dåligt samvete. Om hon nu har det.
Tvek på det i och för sig.

You'll never be a star.

Jag önskar att jag kunde glömma alla lögner. Men det kan jag inte. De sitter inpräntade i varenda lukt, vartenda minne jag har av det här året och dig.

Jag önskar att jag inte hörde p's, 'jag förstår att det måste varit ensamt', när du mycket väl vet hur ensamt det är nu men låtsas att du inte har en aning.
Hur kan man låtsas på det sättet, på vilket sätt är det professionellt?
Ta hand om de trasiga bitarna i efterhand. Trasa sönder några fler så finns det ju ännu mer att jobba med.
Du är inte professionell någonstans, även om du kanske lurar dig själv att tro det.
Och jag förstår dina avsikter, jag förstår vad du menar när du inte vill ta emot mig, när du ställde ditt ultimatum.
Vad jag inte förstår är hur du kan lämna mig ensam nu...

Jag är arg, inte sådär arg som jag brukade vara förut, utan mer på riktigt arg. Sådär så att jag skulle kunna ställa till med ungefär vad som helst, för att jag känner att jag inte har något att förlora. Men det har man ju alltid. Det vet jag. Därför hoppas jag att jag kommer att lugna ner mig, att det bara är en fas.

Hur känns det att du misslyckades?

Different kind of love.

Någonting inom mig är superkänsligt. Jag börjar böla till allt, bilder, tankar, musik.
Jag orkar inte leva i det förflutna längre, men nuet skrämmer mig. Jag önskar att jag fick ligga och vila. Hela tiden.

Lite konstigt hur helt plötsligt en ny vers i min favorit-eminemlåt känns relevant.

So after a year and 6 months it's no longer me that you want
But I love you so much it hurts
Never mistreated you once
I poured my heart out to you
Let down my guard swear to god
I'll blow my brains in your lap
Lay here and die in your arms
Drop to my knees and I'm pleading
I'm trying to stop you from leaving
You won't even listen so fuck it
I'm trying to stop you from breathing
I put both hands on your throat
I sit on top of you squeezing
'Til I snap you neck like a Popsicle stick
Ain't no possible reason I could think of to let you walk up out this house
And let you live
Tears stream down both of my cheeks
Then I let you just go and just give
And before I put that gun to my temple
I told you this

And I would've done anything for you
To show you how much I adored you
But it's over now
It's too late to save our love
Just promise me you'll think of me every time you look up in the sky and see a star.

Suck.

Nä nu vill jag inte mer.
Har ingen ork eller lust att göra någonting.
Bakade superonyttiga brownies igår. Det orkade jag.

Klagorösten.

Det fick gå lite för lång tid idag. Det blev lite för sent. Nu är det för jobbigt. Eller nä, nu klagar jag. Det är bara lite jobbigt.
Vill inte tänka, inte känna.
Men finns inget som tar bort det ordentligt.
Jag flyter med dock.

My own.

Jag orkar inte känna att alla ska veta allt hela tiden. Jag orkar inte prata med alla hela tiden.
Men sådant ska man inte klaga på iofs. Önskar mig bara lite av mig själv tillbaka.

Konstigt?

Varför är jag lite småkär i Ledin? Synd att hans engelska är sådär svensk annars hade hans tolkning av E-type varit riktigt bra!

You're my brownie.

Tänkte baka brownies idag. Se om faktiskt jag också kan omvändas till Leilas armé...

Going strong.

Påbörjar avsnitt två. Det första gick bra. Lyckades fokusera. Det känns ju lovande.
Men är helt otroligt trött. Och så lite hungrig. Men är inte alls sugen på något jag är hemma.
Är typ aldrig sugen på något, men äter ändå. Som sagt.

Huvudvärk.

Idag har jag sovit mycket länge. Är helt utmattad. Men det är väl för att jag tillåter mig att vara det. Egentligen borde jag jobba, men eftersom mina gruppisar inte är här använder jag det som anledning för att inte göra något alls.
Nu ska jag ha lite private-time med Dexter.
Har några avsnitt som jag inte sett. Sedan har jag några avsnitt jag inte kommer ihåg att jag sett, men det är ju en helt annan historia.

Sanning.

Jag gillar Stockholm. Jag gillar Göteborg. Jag gillar att jag träffat Jessicas fina son. Jag var väldigt varm i kroppen efteråt.
Nu känner jag mig kallare. På väg hem. Verklighet.
Sanningen är hård mot mig själv. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ta den. Men jag måste stå ut och hantera den om jag ska kunna leva.
Funderade lite förut var det där mörkret i själen kommer ifrån? Jag önskar att jag visste. Jag tror aldrig att jag kommer sluta söka svar.
Kanske hittar jag något som är
viktigare än jag. Eller ja, det finns mycket som jag tycker är viktigare. Fast till sist så är det ju trots allt jag som ska leva med mig själv.
Kalle är dock en fantastisk människa som hjälper mig.

Ett mejl.

Du kanske inte har läst mitt mejl? Er mejl kanske krånglar igen... Du skulle aldrig svara en helg. Ändå läser jag min mejl varje dag. Eller söndagar då. På kvällarna. Fast inte i morgon. För då hade du redan svarat. Om inte ditt dåliga samvete blir för starkt då. Men då borde du redan ha svarat iofs.
Tänker på allt som jag berättat och hur liten betydelse allt har.
So so long är allt korrekt.
Hatar korrekt. Hatar professionalism.

Test.

Det finns bara en som alltid väljer hamburgare. Var vi än är.


Fine art.

Tranströmer.

Jag griper hårt om broräcket. Bron: en stor fågel av järn som seglar förbi döden.

Space.

Ska man tycka att hon ska svara eller ej? Inget jag egentligen har någon lust att tänka jättemycket på men jag blir störd på systemet.

Mår ej så bra idag fast traskar iaf runt på historiska museet och i stan. Det är ju trevligt men är trött. Tröttare tröttast.
Längtar till hotellet. Andrum.

På g.

Ska jag göra stockholm nykter? Ska jag ens göra stockholm?
Nu kör vi Kent-race iaf eftersom Kalle tyckte det blev för mycket psykologsnack.
I don't blame him.

Jag är typ helt konstig och gråter ena stunden och blir sedan lite halvt manisk och rusar mentalt.
Det är en skum känsla... Att känna.
Ibland längtar jag tillbaka till de trygga väggarna. Låset, som jag för ett år sedan ville spränga. Alla som varit där nu.
Det är dem jag tänker på. Och de som vänt en ryggen, när man behövt dem som mest. Jag ska inte ljuga. Vad vore jag utan dem som gör mig illa?
Ett svart hål.

Haha. Ett hål för dig. Eller inte.
Vi har Kent-marathon. Det är härligt. Att vi funnit något bortom det occasionally bowlingspelandet...

Actionelly istället för occasionally. Bah. Engelskan är inte på topp idag. En sak vi inte har tillsammans enligt Kalle... Eftersom han tycker han pratar så bra engelska.

Klarhet.

Jag vet verkligen inte var jag är. Vem jag är eller varför jag är.
Jag längtar lite efter att landa i något slags lugn och kreativitet.
Orken tryter verkligen men likgiltigheten är borta. Plötsligt betyder allting något igen...

Men jag är så in i helvete besviken på P.

Röd.

Fatta att jag kommer se en livs levande Bebis typ. Om de orkar o sånt då.
O att jag är på väg att bli rödhårig... Gillar jag rött? Kanske, kanske inte.
Behöver dock förändring ju. Åh vad jag älskar förändrig.

Kärlek.

Grattis syster.
Allt jag kan önska vill jag att ni ska ha.

Bloggen kommer idag vara fri från negativitet för att fira!!
Kärlek!

Fan.

Det går rysningar i min kropp för att jag är så ledsen och arg.
Hela systemet är fel och ensamt.
Hur ska jag klara det här ensam?
Varför utesluter du mig nu?
Varför hjälper du inte mig...
Varför vill du inte lyssna på mig.
Jag orkar inte.
Jag kan inte vänta. Jag vill inte vara där. Eller här.
Varför ger jag mig till dig?

Hur kan du göra så efter allt. Efter allt som hänt...

Påminnelse.

Jag håller på att göra exarbete. Vill bara skriva det så att jag vet det om jag någon gång skulle titta tillbaka på det här och undra vad jag gjorde.
Det är sjukt mycket att göra, sjukt mycket intressanta personer att träffa och inget andrum. Men det är okej. Jag tycker inte om andrum. Eller jag gillar Andrum, restaurangen. Fast det var längesen jag var där.

Coolt.

Alltså fatta att min Jessica ska ha en bebis typ nu?

Jag fattar ej.

Ärligheten.

Jag är så frustrerad och arg. Det finns vissa människor jag ångrar att jag släppt in i mitt liv.
Jag är dock i ett sinne där jag dont give a fuck...
Eller. Är jag ärlig nu?

Apelsinen.

Kanske ska testa det där med mindfulness?

Haha...

Fy fan.

Vad jag skulle ge för att knarka ner mig idag.
Oh yes.
Please help!

Rispor.

Åh vad du tröstar mig Winnerbäck.

Åh idag är det fullspäckat och jag hoppas att jag orkar. Har trots allt ätit fudge hela natten så matlusten är det inget fel på tydligen. Typiskt.
Igår träffade jag anna. Var längesen så det var mycket härlig. Promenerade till stan o tog en fika.
Sedan var jag trött. Tröttast. Nja. Ni vet.
Mycket händer på en vecka. Jag fattar inte det.

Utmattad.

Idag känns allt sådär riktigt riktigt hopplöst. Ändå jobbar jag på att söka jobb. I hela jävla Sverige.
Suck. Jag orkar verkligen inte.

Spill.

Styrkan i att människan i grund och botten är fin men ack så egoistisk.

Trött.

Som om det fanns mer hopplöshet.

Tokskap.

"Tänk inte för mycket, för då blir du tokig. Som jag."

Sanning för mig är lögn för en annan.
Sorg och lidande är inte samma sak.
Alla har vi upplevt sorg, men inte alla lider.
Alla har inte rätt att lida.
Jag är en av dem.

Tänkte förut att det känns som att jag har en hel orkester som använder mitt hjärta som bongotrumma.
F ö r j ä v l i g t

Hjälper.

Det blev så svart idag
Det blev så outhärdligt svart
Det var nånting du sa
om en plats där jag aldrig vart
Det var nånting med den

Och här har ingenting hänt sen sist
här går dagarna och här går åren
Du pratade med mig om nånting jag mist
som om du pekade på dåren
på väg uppåt i en prålig värld av mingel
singel.

Det här är inget liv
Det är ett sorligt substitut
Ett slags tidsfördriv
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut

Jag säger mig själv: Jag har ingenting
Det är bara floskler och evig väntan
Sen hör jag dig säga: Du har visst nånting
Du har din frihet, du har din längtan
och du går uppåt i en prålig värld av mingel
singel

Puuh.

Vilket jävla öde för vissa.
Och liksom här? Hur går det till, eller ja, det är ju inte så svårt.
Bara tragiskt.

Jasså.

"Be careful about reading health books. You may die of a misprint."

"Going to a psychiatrist has become one of the most dangerous things a person can do."

Om det kunde bli värre.

Ikväll är vinden stilla
det var så stormigt hela dan.
Bakom Västerbron går solen ner i rött,
det är nästan tyst.

Som ett obehagligt allvar
drar sig hösten in i stan.
Det finns en doft av allt i mörket, kallt och blött,
och nästan tyst.

Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.

Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort

Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort

Omotiverad.

Ser vi fram emot i morgon?
Nej.

Jag önskar på något sätt att jag visste vad jag skulle säga, eller ja, det vet jag ju men jag har så svårt att formulera mig. På ett bra sätt, på ett icke missuppfattande sätt.

Okej jag är inte som alla andra liksom. Men fan, inte ens min familj förstår ju det.
Ååååh. Orka!

Fan.

När kärleken är så stark måste jag vända bort. Varje gång måste jag det.
Det gör mig ledsen och så undrar jag varför.
Jag önskar att jag kunde känna mig värd kärleken. För jag har den. Den är min.
Jag vet inte hur det blev såhär.

Test.

Alkohol är lösningen. På allt, för stunden.

Hittade den här på någon liten tjejs facebook. Var ju tvungen...

ALLA TJEJER GÖR TESTET
Är du en riktig tjej??
[x] Du har fler än 5 nagellack.
[x] Du har en parfym som kostade mer än 500. (Tydligen)
[ ] Du har lösnaglar/ haft
[] Har/haft en bild på dig själv som bakgrundsbild på mobilen
[X] Du har minst 5 klädesplagg som du inte använder.
[] När du var liten ville du vara en prinsessa.
[] Du har haft rosa på ditt rum.
[x] Du har färgat håret
[x ] Du har slingat håret
[x] Du har alltid din mobil med dig./typ
[] Du dansar vilt när du är ensam hemma.
[X] Du går nästan aldrig hemifrån utan att vara sminkad.
[] Du har inpackning i ditt hår minst en gång i veckan
[] Du älskar att gå till frisören.
[] Du solar hellre än att bada.

DU ÄLSKAR:
[x] Skor
[] Färgen rosa.
[x] Shopping
[] Dekorationer
[] Speglar
[] Skolan
[] Delfiner
[] Disneyfilmer
[] Ljus
[] Blommor
[] Mjukisdjur

Shoppar/shoppat på:
[x] MQ
[ ] Kompaniet
[ ] Victoria's secret
[x] H&M
[ ] Aima
[] New Yorker
[x] Gina Tricot
[x] NK
[x] Top Shop
[x] JC
[x] BIK BOK
[] Kappahl
[x] CUBUS
[ ] Sisters
[ ] ida, josefine
[x] lindex

DU SÄGER OFTA:
[ ] Whatever
[] Oh my god (omg)
[x] Vet inte
[ ] Cute
[ ] Hot
[x]Typ
[] Visst
[] Säkert
[] Ursäkta?
[] Ofta
[] Daaah
[] LOL

LÄSER:
[ ] Frida
[ ] Cosmopolitan
[ ] Glamour
[ ] Elle
[ ] Gogirl
[ ] Bravo
[] Julia
[ ] Wendy
[ ] Bravo girl
[ ] Star Flash
[] OKEJ

DU GILLAR DESSA FILMER:
[ ] Elizabetown
[ ] Eva och Adam
[ ] Freaky Friday
[x] Twilight/New Moon/Eclipse
[ ] Walk To Remember
[] Remember me
[ ] Where The Heart Is
[ ] Just My luck
[ ] John Tucker Must Die
[ ] The holiday
[ ] Girls United
[ ] How To Lose A Guy In 10 Days
[] Hannah montana the movie
[ ] In time
[x] LEGALLY BLONDE!

DU BRUKAR KOLLA PÅ:
[ ] Lost
[] Top modell
[] Project Runway
[x] Desperate Housewives
[ ] The Simple Life
[ ] Men In Trees
[ ] 8th & Ocean
[x] The OC (Ryan)
[] Laguna Beach/The Hills
[ ] Nip/Tuck
[] Gilmore Girls
[] One Three Hill
[x] Heroes (Kollade, är den tjejig?)
[x] Idol

0-15 du är kille
16-25 killtjej
26-35 vanlig tjej
36-44 Äkta girlpower! Allt en tjej skulle vilja vara!
45-69 fjortis
70-94 värsta fjortisen ever


Med 26 poäng är jag en helt vanlig tjej. Puuuuh! 

Ghost.

Ska träna. Blir tvingad. Jag orkar inte.
Vaknade nio idag som alla andra dagar. Eller ja, tio i, precis som alla andra dagar.
Får panik, tänker negativa tankar om dagen.
Hallå det är lördag, le för fan. Spelar ingen roll. Spelar ingen roll vilken veckodag det är längre. Jag är så försvarslös i det där greppet. I mina drömmar blir jag räddad, så patetiskt, overkligt. Precis som drömmar ska vara.

Varför måste jag vakna då? Varför kan det inte bara få ta slut, mitt i drömmen, mitt i andetaget som annars skulle fortsätta mardrömmen.
Verkligheten.

Usch.

Nu saknar jag P. Hur fjantig är jag inte.
Jag är så rädd att hamna in en beroendesituation att jag är beredd att göra slut på det.
Hon har ju säkert försökt liksom och jag har bara varit bångstyrig och maktkampig hela tiden.
Ja så måste det vara.

Vad ska hon bli förbannad över?
Jag förstår det inte. Jag orkar inte försöka förstå.

Kollar postkodmiljonären och väntar på idol som värsta fjanten.

Uppochner.

Jag är sjukt sugen på öl. Tror att jag har en Falcon hemma typ. Jag vet i fan hur jag ska göra.
Det blir nog en dusch, en öl, vänta på Kalle som fortfarande jobbar. Sedan blir det lugnt och städat. Det låter så fint, men inom mig är en total håglöshet. Jag kommer inte upp, jag vet inte hur jag ska göra.
Åh, snälla. Jag orkar inte mer. På riktigt. Tittade på gamla bilder, när jag var något. Varför kan jag inte vara ung och obekymrad? Varför kan vi inte få leva med ett visst mått av fucking lugn.
Jag vill bara sova för då är jag för det mesta lugn, tiden går osv. Har väl iofs blivit lite sämre på den fronten, men i vilket fall bättre än det här.

Suck.

Jag vill inte bli respekterad!
Varför kan ingen förstå att allt jag säger bara borde köras över och kastas i världens största soptunna.
Fast du måste ju respektera mig, det fattar jag ju. Det blir så tomt. Men jag vill inte lura mig själv med en falsk trygghet i dig.
Det är det jag är rädd för. Om jag kan falla ännu mer så är det då.

Aggressiv.

Seriöst, det här med mindfulnessen gör mig fortfarande aggressiv. Något som mina gruppisar fick uppleva efter att jag legat däckad halva dagen och sedan tvingades iväg till skolan. Vilket jag inte alls var sugen på. Min kropp strejkade så att säga och jag fick liksom tvingade mig att lyfta benen. Fy fan vad hemsk. Men inte hemskare än mindfulness iofs.
När jag hade fått mitt lilla utbrott på dem och de tyckte om mig ändå så gick vi och drack latte och varm choklad och söta franska bakelser på "Le pain francais".

Nu hoppas jag att inte bli sönderbombad återigen.

Slut.

Mindfulness? Seriöst, som årets julklapp?
Kan inte bli mer upprörd. Eller jo, nu lurar jag mig själv igen.

Igår hade vi handledarmöte med Gellert Tamas, som skrivit lasermannen och ni vet det där om de apatiska barnen. Han var i alla fall grym. Så det är ett positivt jävla steg i någon utifrån normen sätt "rätt riktning".

Jag gjorde slut igår, det känns så in i helevete  skrämmande. Och jag vet ännu inte om det är rätt beslut, men jag kan ju inte fortsätta utsätta stackars människor för mig själv. Det, om något, är inte rätt.
Jag borde vara kapabel att ta hand om min egen jävla skit. Nu är jag ju inte det, men ändå. Jag borde.
Då ser jag ingen mening att fortsätta. Det är inte schyst.

Ta mig med.

Jag saknar Kalle... Vill att han ska vara här och hålla om mig, säga att allt ska bli bra.
Jag är i ett ofattbart behov av bekräftelse tror jag. Jag vet ju att det aldrig kommer bli bra. Jag måste låtsas vara stark för att hålla ihop allt, min grupp, min familj, mitt förhållande.
Jag orkar inte riktigt.

Jag, jag, jag.
Blir rädd, för att jag har det så bra. för att jag har så fina möjligheter, får träffa så intressanta personer, vara någonting mer än bara jag.

Lasse:

Hon känner efter om det här är att vara fri
Om det här är ett liv med någon mening i
Det är ingen som tjatar längre
Det är ingen här som ber henne stiga upp

Hon går och plockar och hittar sina gamla brev
Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev
Nu är det ingen som skriver längre
Det finns ingenting här som är värt att skriva upp

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
ett mål att sikta på
är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Rubrikfan.

Var så kul att se em igår. Saknat som fan! Snygg som fan såklart med!
Nu är det tillbaka till skolan. Jag vill verkligen inte. Kanske två celler i min kropp som orkar. Det räcker inte.
Det är för lite.
Fick ringa polisen igår också angående en man som "hade" en bomb.

Ut.

Livet rinner iväg. Jag kan inte greppa det. Orkar inte försöka. jag har ingen lust.
När jag vaknar tidigt tänker jag bara fan, dagen blir så lång. Så jobbigt jävla lång. Och jag måste stå ut.

2011.

Någonstans här började det... Sedan körde vi bara på!

Klump.

En läskig känsla i morse när vi kom hem. Låg och grubblade på den länge. Den hänger kvar. Den vill inte försvinna.

Halloween?

Fullt ös medvetslös.
Tror faktiskt det finns potential att bräcka förra året.

Ja, vad har man att förlora liksom...

Seriöst!

Jag är bara så in i helvete jävla arg. Och jag vet inte varför. Och alla undrar varför, mamma och p för att ta två exempel. Men jag vet ju för i helvete inte.
Jag önskar att jag kunde förstå, men det kommer jag aldrig och det är sanningen. Ja sanningen i min värld då, enligt p.
Haha, ja sanningen i min värld, vems annan jävla värld ska jag leva i då?
Tydligen tycker hon att jag bara tänker på mig själv också. Intet nytt alltså. Fast samtidigt tänker jag inte tillräckligt mycket på mig själv.
Hur fan går det ihop?

Är så trött på skiten att jag inte ens har ord för det, jag kan inte ens låtsas le längre. Jo det kan jag nog, men jag undviker varje möjligt tillfälle. Jag vill bara att allt ska försvinna, att lidandet ska vara över, att se ljuset i tunneln.
Du är blind, men så skärpt ibland. Vad betyder det? Var lite jävla tydlig någon gång.

Över och ut.

Ta mig hem.

Så fort allt ändrar sig.
För tillfället vill jag bara springa långt långt därifrån. Inte komma tillbaka. Hitta mitt skydd.
Det finns inget skydd längre.
Det är inte hållbart i längden tydligen, jag kan inte leva för att inte känna någonting.
Nej, det har jag ju fattat också. Men jag vill bara sova. Det är så skönt, det är så jobbigt att vakna.
Hoppas jag kan få vila igen.

Love.

There is a lot of love for one special little man.
How can you possible make my life more like hell, you asked,
and still you stay.
Älskar dig.

Två år sedan.

TISDAGEN DEN 10:E NOVEMBER 2009

Rubrikjävel

Huvudvärken är total. Fan varit en jävla skitdag, och jag är så trött på att misslyckas med allt jag företar mig.. Varit dimmig i huvvet hela dagen vilket har känts pissjobbigt samtidigt som det finns en viss charm med att gå runt på små fluffiga moln och inte veta upp eller ner. 

En slags blockering av både känslor och handlande, ett slags I don't fucking care...

Men jag gillar egentligen inte den sidan av mig själv. Den där som stänger av, den där "no fucking mercy" sidan, som älskar att komma fram när jag som mest vill straffa mig själv. 

Sist kunde jag gömma mig, i en garderob, på en toalett, någon annanstans där jag visste att jag var skyddad från upprivande tankar..

Ååh, vad jag är trött på tankar. Alltså jag har ju haft en slags förträngningsprocess som varat i sju år och som liksom genomlidit ett antal olika faser... Och det har nu lett till att jag har slutat tänka. Det är faktiskt sant. Hemskt och skönt. Jag har liksom tänkt så mycket att jag redan tänkt allt förut, vilket liksom leder mig till en slags likgiltighet inför mina egna tankar. 

I can't surprise myself anymore. Det gör mig uttråkad. 

Så därför söker man ju. Något som kan ge något mer. 

Sex, drugs and rock n' roll. Yeah, pathetic.  

Sit down bitch.

The way I am.
Paranoid?
Hahahahaha.

Älskar när det där riktiga kommer ur människor.
Har jag lyckats. Då har jag fan lyckats.
Någon känner mig.

Hjärntvättare.

Jag måste inte veta allt, jag måste inte veta allt, jag måste inte veta allt.
Jag måste intala mig, måste övertala mig, måste hjärntvätta mig.
Få bort alla spår av det som är jag.
Måste lära mig att leva igen. På riktigt.

Tänk vad trött jag är på mig själv. Jag kan inte riktigt ta in hur jävla intensivt det är.

Skuld.

Jag är inte helt jävla okej med idag alltså.
Det började med att jag gick in i ett stort jäva bakhåll. Där slutade det också.

Jag är arg, känner mig oförstådd, omotiverad och förbannad. Precis som du.
Vet inte ens var jag ska börja, om jag ska börja eller bara låta det rinna av mig. Som vanligt.
Du lyckas ju ändå oftast komma under skinnet på mig, men jag tror att det är slut på det nu, jag tror inte att jag kommer låta dig. Detta kommer bli en sån jävla backlash på allting. Jag orkar inte ta mig upp, jag vill inte.
Jag borde vara schyst, låta dig gå vidare, jag vill inte bry mig, teater, känslokallt, rädd om ditt eget skinn. Jag borde rädda dig. Från mig. 
Skuld, har du belagt mig med idag. Som om jag utnyttjat dig.
Jag är ju rädd för att säga allt just därför att detta händer. Det är så det är, det är så vi människor gör. Stoppar huvudet i sanden.

Ont.

För din skull måste jag sluta,

jag måste sluta,

för din skull.

Mama help me I've been cursed
Death is rolling in every verse
Candy paint on his brand new hearse
Can't contain him he knows he works

Fuck this hurts, I won't lie
Doesn't matter how hard I try
Half the words don't mean a thing
And I know that I wont be satisfied

So why try ignoring him
Make it a dirt dance floor again
Say your prayers and stomp it out
When they bring that chorus in

I bleed it out digging deeper
Just to throw it away
I bleed it out digging deeper
Just to throw it away

I bleed it out digging deeper
Just to throw it away
Just to throw it away
Just to throw it away

I bleed it out
I've opened up these scars
I'll make you face this

I've pulled myself so far
I'll make you, face, this, now...

Trött.

Please. Wont you let me go?

Dagen.

Lång dag idag.
Räddade fågel med djurambulans. Mejladresser, världens största macka, te o cola med grupsarna hemma med galen lex. Det har väl gjorts sådär halvmkt. Men vi tjötar nog för mkt.
Fick ett välkommet tillskott på pengafronten. I övrigt är jag bara arg.

Du.

What if I leave?
She says: Without you I’ll be dead
I need some sleep
but I can’t let her alone
and if I leave
I’d be afraid of coming home
She grows silent, the light falls
Cause it scares you
and I can’t help but smile
And your best friend has to be the morninglight

I’m losing you
I’m aware of the words I’m using
Losing you…
If you really have to know
I’m sorry but I have to let you go

Glöm, glöm.

Jag är så egoistisk. Jag tänker bara på mig själv.
Det har folk ju fattat nu. Men ville bara säga att jag själv är medveten om det också.
Jag är trött på skiten. På att vara svag när jag måste vara stark. Det är nog nu. Jag orkar inte motivera mig själv eller någon annan.
Jag önskar spelet var slut, fasaden, kulisserna. Allt det där.
Bort bort bort.
Jag har ingen chans.

Vin.

Mod, hopp, vin,
ilska nog att ta ett liv
Att vara oskyldig,
Att bli oskyldig.
Vara rätt mot sig själv,
och försvara det enda som betyder något.
Men hur gör man?
Hur tar man steget till det lömska,
det inre som brusar och berusar.
Till de kärlekstörstande önskar jag
min egen död.

Inga ord.

Jag är omgiven av ensamhet.
Insvept i vita lakan
min sista vila,
när ska lugnet hitta
och omfamna mig?

Monstret inom mig
hittar sina vapen
och om du kommer för nära
om du säger ett ord
kommer jag tömma mitt artilleri.
Du kommer vara insvept i vita lakan
och ditt blod kommer lysa igenom
och några kommer gråta,
men snart skratta igen.

Svart. Svart.

Allt inom mig skakar, jag är så arg, så ledsen, så rädd.
Vad ska jag göra nu?
Vad ska min syster ta vägen, vart ska jag ta henne?
Hur ska jag skydda henne?

Jag måste veta att hon är säker, jag måste veta att hon ska bli bra.
Jag måste göra någonting.
Jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra!

Morgonstund.

Allt ska glömmas. Alla människoöden 
stiga nedför glömskans skumma trappsteg
för att slockna i det sista mörkret. 
Allt ska slockna, tragedien sluta,
rampen släckas, himlens alla stjärnor
som bevittnat dramats grymma handling,
meningslös och fattig i sin ondska.
Scenen tom, med sjaskiga kulisser,
och den lilla giftdolk som människor använt
mot varandra bortslängd i sin skräphög.


Glömska, tystnad. Ingenting att minnas.
Ingen som kan minnas. 
Tomhet.


Var det allt?
Det vet vi inte.

Av: Pär Lagerkvist.

Jag njuter när jag läser och den där knuten i magen blir ännu starkare. Men jag formar ett band, med du som tänker som jag, och vi som känner likadant.

Face me if u dare.

Idag skulle varit dagen, på sätt som jag inte kan förklara har det i alla fall inte blivit så än. Även om de känslorna är väldigt starka och hela tiden närvarande.

Omg.

Vet fan varken in eller ut. Vet ingenting, vill veta. Vill ha all fakta, men nej det får jag inte.
Seriöst. Frustrationen är total.
Hjälp mig eller skit i det och bedriv ditt jävla forskningsprojekt istället. Jag vill fan inte vara din försökskanin i alla fall.

Hjälp dig själv.

Jag måste sätta mig själv i ett perspektiv. Det går väl sådär. Jag har censurerat vissa saker.

Juni 2009

En halv flaska vin är bra. Den gjorde sitt, blev dock arg, ledsen, nostalgisk o allt som man kan bli på något sätt. Kom dock fram till den ultimata slutsatsen... Henrik Bergren sjunger, "god knows i haven't lived yet.", och det enda jag tänker är att jag är nöjd. Jag är nöjd med det liv jag har levt. Jag har haft bra vänner, jag har varit uppskattad, jag har kommit in på min drömutbildning, jag har försökt, jag har misslyckats, jag har lärt mig massor. Jag har testat på det mesta som jag vill testa på, jag har haft ett förhållande, jag vet hur livet funkar, jag känner mig själv, jag har ingenting mer hos mig själv att hämta, inga vilda planer, ingen plan överhuvudtaget. Ett fortsatt liv skulle endast vara en fortsatt jakt på kickar, till vilken betydelse undrar jag då...

Skört.

För första gången idag är jag i mig själv. Jag kände ett välbehag när jag sjönk ner i sängen återigen, sedan upptäckte jag dock att tv:n var avstängd där framme så jag var tvungen att resa mig upp. Då rasade allt igen.
Så skör, så skör, så skör.
I morgon ska jag till P igen (tror jag), var ju där igår. Minns inte så mycket men jag tror att det var ganska bra faktiskt.
Idag har jag legat och försökt rannsaka mig själv vilket slutade med att jag hamnade i det ganska djupa ångestträsket. Då fick jag helt enkelt söva mig själv.
Godnatt.

Sömnen.

Måste jag vakna.
Älskar sömn ju. Det är så befriande.

Fear.

This darkness is surrounding me, making me blind.

Anxiety is what I am made of and what made me.
Make it dissapear.

Tur.

Trött och illamående. Sovit väldigt mycket idag. Säkert för att kroppen behövt det men också för att jag inte orkar vara vaken.
Suck suck suck!

Stå ut.

Idag är det mycket tankar som far runt.
Jag gör dock mitt bästa för att inte låta dem ta över mig.
Går okej, eller nej. Det gör det ej.
Jag behöver sova för jag är sådär äcklig mörbultad i hela kroppen och hjärnan.
Jag vill verkligen inte mer. Ibland känns det som att jag verkligen bestämt mig, för att sedan ha en bra dag och se allt det där fina som jag faktiskt har.
Jag älskar er.
Jag älskar dig Kalle.
Glöm aldrig det, vad som än händer, när det än händer, så glöm inte att det finns ingen finare än du, ingen jag älskat på det sätt som jag älskar dig.
Du står ut med mig, varje dag, var evigt långa outhärdliga dag som jag inte gör det.
Imponerande.

Who says?

Ligger sjuk och samtidig ångest och gruppkompisar som behöver mig i skolan i morgon. Jag vet inte om jag kan göra det.
Det är för komplicerat just nu, det är för mycket att hålla inom mig men det går inte att göra av det någonstans.
Jag önskar att jag visst vad jag skulle göra.
Hade i alla fall fyra timmar av obekymrad sömn, det var väldigt skönt.
I övrigt gör det ont i alla min leder, mitt huvud, näsa, bihålor. Aj, aj, aj.
Jag vill inte klaga men jag kan ju inget annat. Igår älskade jag allt, idag vill jag inte finnas kvar på denna jord.
Jag slits så hårt från det varma fina i kärleken och det kalla, hårda som är jag och som jag inte vill veta av.
Det finns så mycket av mig själv som gör mig spyfärdig och den där utochin-känslan.

Rysningar.

Jag känner mig riktigt tom.

ÅÅH.

Så deppigt att jag blivit sjuk. Vaknade och kan inte svälja, det gör så jävla ont.
Fuck being alive!

Fin afton.

Har ett kul nytt spel. Har träffat syrrorna o de respektive idag. Vart mkt kul, vart mkt sprit i mig. Behövde det.
Vi inledde trots allt aftonen med en nostalgisk tripp och minnen, och så träffade jag och kramades med Jessica, bebis och nu, lite gött att fly verkligheten med.
I morgon blir det bara götta.
Sedan hoppas jag få krama Jessica farväl, även om jag hoppas att vi ses snart igen. Men jag vet ju hur det brukar bli. Som med Consti. Har väl varit nere två gånger. Hoppas dock att det kan bli bot o ändring på sånt där.
Ja, ja... Vad gör man..

What's in it?

I fucking miss you!

Saknar mig själv. Bilden jag haft av mig själv. Stora starka trygga josse är bortblåst.
Du har knäckt henne.

Kärlek.

Träffade Jessica på Centralen för en chai och massa snack. Var riktigt härligt att se o känna lite på henne :]
O på lördag hoppas jag få känna skeleton sparka lite. Mysigt värre. Men kommer sakna något otroligt när hon beger sig iväg på nya äventyr.

Kalle är duktig och städar, men jag sitter bara här o latar mig. Är så trött, men i morgon ska jag vara mer produktiv.

Trött.

Precis tränat. Ska nu njuta av en efterlängtad dusch och sedan blir det staden med Jessica.
Huvudet känns om möjligt lite klarare idag. Det är ju en relief.
Ibland tror jag ju på riktigt att jag håller på att bli galen.

Indeed.

Ähää.
Fuck me I'm dying.

Så sjukt jävla osugen att gå till skolan i morgon. Jag skulle fan hellre ligga hemma o spy i princip.
Men måste man så måste man och då gör man det.
Jag gillar att intala mig själv att jag inte har något val, fast inners inne så vet jag ju...

Bota mig.

Åh, vad jag saknar dig.
Ja, sådär riktigt så det värker i mig, sådär så att jag blir så glad om du bara tänker på mig.
Lite, ibland.
Jag önskar att jag kunde finnas mer, för dig. Förlåt mig vän, förlåt.
Jag saknar dig så att jag får en klump i halsen och det bränner under ögonlocken,
men jag slåss med alla medel mot känslan, för jag vill inte gråta.
Inte ens för dig, min vän.
Men om någon, så för dig.

Döda mig.

Usch vad jag inte mår bra idag. Aj aj aj.

Vi.

Vi är väldigt bra. Idag tänker jag på frihet. Friheten i alla val vi gör, friheten i våra förhållanden, att få vara den du är, att få vara fri i dig själv. Jag tycker om att vara mig själv. Det betyder inte att jag tycker om mig, jag står inte ut med mig själv men jag vill inte vara någon annan, jag vill bara kunna hantera det. Tycker bara det är fint att få vara sig själv.

Idag önskar jag att jag kunde prestera bra. Det har tagit mig nio dagar att skriva sju sidor på tentan. Jag förstår det inte. Det är som att min hjärna går i slowmotion. Ytterligare en sak jag inte står ut med.

Men då ska jag tänka på friheten. Att jag kan göra precis vad jag vill och bli stöttad av fina människor runt omkring mig.

I've taken a love-pill, do you feel me?

Frihet i Cphgn

Suck.

Fick träffa en väldigt bra och schyst läkare idag, han fick mig att skratta.
Han såg lite ut som tintin och han hade seglarskor till läkarrocken. Jag undrar om jag såg det för att jag inte tittade så mycket på honom, vilket Kalle påpekade efteråt. Men så är det hos p också, sitter mest o stirrar ut genom fönstret, eller på någon grå sten i fönstret och undrar vad som händer där utanför.
Det blir astmautredning iaf.

P fick mig att haja till lite igår. Hon hade massa kreativa förslag på vad man kunde göra med mig, eller inte så mycket med mig som när man kunde göra det.
Helst så vill hon ju att jag ska komma varje dag, det vill jag med, men så ser inte verkligheten ut det vet vi allihop. Men så kunde man ju ses typ två gånger/veckan 25 minuter, men vad hinner man på 25 minuter tänker jag. Överleva kanske?
Sista förslaget var att jag slutade lägga pengar på s k i t och komma två gånger.
Om jag ska överleva krävs någonting mer det vet jag ju.
Men vi vet båda premisserna, problemen och jag ser inga möjligheter.
Jag önskar nästan att hon höll en pistol mot mitt huvud och tvingade mig att välja.
Men så fungerar det inte. Nej, fan, dra ut på deeeeeeet så länge du kan.

Trött.

Aj, aj, aj.
Det gör så ont i mig.
Jag försöker att inte tänka, för jag vill inte.
Jag har bestämt mig, inget mer velande. Jag vill inte mer.

Rubrikjävel.

Det är så mycket inom mig som är dött. Är trött på att tjata om skiten men vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv.

Stäng av.

Jag önskar jag kunde vara med dig. Just nu är jag så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det finns ingenting som gör mig glad. Ingenting. Jag skiter i tentan för jag orkar inte, jag sover hela tiden.
Jag orkar för i helvete inte mer.
Jag vill stänga av skiten nu. Jag ryser av bara tanken på alltihop. Allt det meningslösa. Allt det hopplösa.
Jag önskar inte ens att det vore bättre. Det bara är, och det är förjävligt.

Mmm.

Såklart att ångesten ändå ska ta ut sin beskärda del av min kväll tillslut. Undrar varför det måste vara så. Kanske ett invant mönster. Kanske letar jag och söker upp den själv...
Önskar jag var starkare och kunde acceptera den. Ta den tillvara istället för att låta den kontrollera mig.
Kanske kommer jag kunna det en gång.
Är i djupet nu, drunknad i bortträngda tankar, låter känslorna vinna. Jag ska lyckas tränga undan dem igen. Det ska jag allt.

Kan leva med existentiell förundran men inte med de konkreta tankarna och händelserna som fört mig hit.
Gah! Illamående.

Minnen.

Tog en trip längs memorylane. Skönt att minnas fria dagar.

Ett skumt kvarter i närheten av Christiania.

Sören Kierkegaards gravsten i Köpenhamn. 

Hycklare.

In till stan för att träffa Sanna, blev en räksallad på Franks och sedan en jacka och en ny kjol. Känns lite peppigt iaf.
Får se vad kvällen har i sitt sköte, men i morgon blir det spa och jobb med familjen iaf. Det ser jag fram emot, tror jag.
För övrigt känner jag mig ganska nere, vad gäller tenta plugg och pepp över huvudtaget.
Bokat tid för astmautredning nästa vecka. Tacka gud för privata försäkringar. På vårdcentralen skulle jag få vänta tre veckor. No can do.
Usch vad hemsk jag känner mig som människa samtidigt. Bryter mot alla min inneboende principer. Men det är vad egoism och girighet gör med en.

Så det kan vara.

Ja vad ska man säga, du är inte särskilt smart verkar det som.
Och jag är bara förvirrad. Bara förvirrad.

Acceptera mera.

Uppenbarligen vänder det snabbt i min vardag.
Det är så intensivt smärtsamt just nu. Jag vill bara gömma mig, bo i en grotta några månader, bada i ett djupblått hav och känna tystnaden under vattnet.
Jag kan gömma mig, jag kan fly men till slut hinner jag ikapp mig själv, så är det ju. Vad gör jag då?
Maktlösheten inför mig själv förgör mig. Den river och sliter upp stora köttiga sår i min kropp och utanpå.
Jag önskar att jag hade en tanke om hur jag ska ta mig härifrån, bara lite mer hopp, en väg, stig eller liknande. Just nu känns det som att jag ligger nedgrävd i en mörk fientlig skog och inte kan komma upp. Hur gör man? Hur ska jag göra?
Tänker att jag borde ha en idé åtminstone. Att ta mig härifrån till något ljusare, en möjlighet att få en blick av himlen. Tänk att få andas utan ångest... Åh, ljuva känsla måste jag tro, även om jag vet att ångest tillhör livet mer eller mindre.
Men jag vet att det aldrig kommer att bli så för mig, jag måste söka acceptans säger p.

Touch me.

Nu kommer det.
Den där bubbliga känslan av kärlek och lugn.
Som en falsk sång vaggar den mig till sömns.
Kärlek till hela världen, med en touch av illamående.
Snart kommer allt det onda vara över, snart så, åh jag välkomnar det.

P, säger att jag flyr, och därmed är feg. För det går ju på något sätt hand i hand.
Jag kan inte facea mina känslor, jag kan inte tänka mina tankar.
Jag måste fly. För din och för min skull...
För att hela jag vänds ut och in i kramp om jag inte gör det.
Alla flyr ju på sitt sätt, det är ju uppenbart tydligt.
Alla människor har problem, men det handlar om hur man hanterar dem.
Ja, så är det ju. Varför kan inte jag hantera mig sjäv?
Åh, vad jag har tröttnat. Jag är så förbannat jävla trött på mig själv, på mitt liv, på alla jävla problem som aldrig försvinner. Problem som jag skapat.

Hopplöst.

Smärta, smärta, smärta.
Det gör så ont just nu, jag är så rädd och så trött och jag vill bara inte. Ingenting.
Har inget mål, inget hopp, ingen dröm.

Om jag ändå kunde vara frisk och orka. Jag är så rädd att det ska vara över nu.
Min kärlek, varför tar du den? Varför kan jag inte få ha kvar den?
Varför kan jag inte få ha kvar någonting som är värt någonting?

Glöd.

Älskar att jag fått en privat historielektion av Anna. Hon är grymt duktig på sådant där så jag bara haglade på med mina frågor.
Det är frustrerande hur lite man vet, jag då alltså.
Mycket Afrika med tillhörande utvandring upp till norden för att bli bleka och blåögda, asatro, kristendom, islam, koloniseringen, Amerikas befolkande osv. Otroligt spännande.

Öla.

Ska jag göra idag. Försöker tagga upp mig lite med otroligt deppig musik.

Tänkte att jag ändrat ton, ändrat stil, och är på jakt efter mig själv. Vad jag hittar kan bara tiden, ack för tiden, avgöra. Jag vill bara rent existentiellt veta varför jag är här, ja vem vill inte det.
Get a grip, ryck upp dig, g ö r  n å g o t .

Åhå, om jag ändå varit klokare i min ungdom, älta, älta, älta. Om jag ändå gjort lite smartare val, om jag ändå var stark på riktigt.
Hur har dåliga jag ändå lyckats komma hit, living tha dream. Bananskal? Omåttlig charm, envishet? Lite av varje, eller ingenting.
No fucking greyzone, no fucking mercy.

Ingenting beror på dig,
det var så lätt förut,
allt är jag och mitt.
Slutet, början,
det hårda och mjuka
som piskar min rygg
när det fluffiga tar bort all smärta.
När känslorna tar över är det dig
jag tänker på.

Jag måste stoppa allt,
jag måste kontrollera dig
men jag misslyckas.

Suck.

Jag läser så otroligt jävla långsamt. Ååh, jag blir så trött på mig själv. Jag måste blir klar idag liksom.
Kanske inte borde sitta här framför datorn då. Nej, det är kanske bättre att lääääsa.
Ja, men jag måste ju liksom ta en liten paus iaf.

Visionen.

Planerade Londonresan förut. Det känns kul att både fira födelsedag och för-jula lite.

Jag lovade ju att presentera någon slags vision... Mer eller mindre storslagen. 

Min vision är att jag om x antal år och i den bästa av världar kommer kunna använda min ångest för att skapa något betydelsefullt, för både mig och andra. Tydligast är visionen att skriva något som väcker uppmärksamhet och som senare kan bekräfta mig som människa. Skönlitterärt, journalistiskt eller poetiskt spelar mindre roll. 

Jag vill praktisera mer och mer av den existentiella filosofin, så väl terapeutiskt som för nöjes skull. 

Det kommer inte att springa några barn runt min fötter, jag kommer vara smal, hälsosamt vältränad, och omge mig med människor som tycker om, förstår mig och vill ha mig. Vi kommer göra det som faller oss in, resor, kulturell sightseeing och sprida vår visdom around the world. Jag ska dricka otaliga "Long Island Icetea" i skumma barer.

Jag kommer att ha ett hus i ett varmt och liberalt land med närhet till exotiska byar och en stor lägenhet i centrala delarna av Gbg/Hisingen. 

Jag kommer att gå min egen väg utan att trampa för många på tårna, men det viktigaste av allt är att jag kommer följa och fullfölja min dröm. Att skriva ett verk med betydlig längre livstid än jag. 

Då kommer jag att vara fri från alla mentala spännband och tabsen som har mig i sitt våld. Jag kommer endast rekreaktionellt använda mig av berusningsmedel, som cola osv... 

Jag vill vända destruktiviteten till någonting som blir konstruktivt. 

Men jag kan inte ge upp det här om jag inte vet att jag får det där.

Väljer att lägga ut den här bilden för att jag tycker vi ser så fantastiskt glada ut. Och det värmer min själ idag. 

Wish nothing but the best.

For you.
Två timmar med em ger ju betydligt mer än 50 minuter hos p.
Så mycket visdom. Bara att suga i sig och omvandla till konstruktiv handling.
Jag ska komma på en vision till i kväll. Beware friends...

Dexter.

Är tillbaka. Det gillar jag. Åh, det där bekymmerslösa och omänskliga på något sätt. Har alltid lockats av det, antagligen för att jag är väldigt oförmögen att "känna" på det sättet själv. Eller ja, helt enkelt att inte känna. Även om jag försöker väldigt mycket så går det liksom inte att stoppa tårarna när de väl kommer.

Vi gillar samma musik just nu, och en som berör mig extra mycket just nu är Adele's "someone like you".
Jag ryser och blir berörd på alla sätt jag kan.

I heard that you're settled down
That you found a girl and you're married now.
I heard that your dreams came true.
Guess she gave you things I didn't give to you.

Old friend, why are you so shy?
Ain't like you to hold back or hide from the light.

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
"I'll remember", you said,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,
Yeah.

You know how the time flies
Only yesterday it was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise of our glory days

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over, yeah.

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
"I'll remember", you said,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.

Nothing compares
No worries or cares
Regrets and mistakes
They are memories made.
Who would have known how bittersweet this would taste?

Golden eye.

Sitter och kollar på film (Bruce Willis), samtidigt som både jag och Kalle pillar på nya datorer. Eller ja, han tog min gamla mac och installerade självklart Windows, hrmm. Konstig prick det där.
Jag pillar på Macbook Pro, både jag och mamma hoppas den kommer hjälpa mig "med" exarbetet, den gamla blev ju både seg och la av lite när den kände för det mot slutet.
Sådant kan vara riktigt riskabelt när man skriver mycket.

Men det är riktigt frustrerande samtidigt när man inte riktigt har hel koll på allt nytt. Dock är jag glad.
Jag och mamma diskuterade det idag när vi fikade att ju mer man lär sig desto mer vill man veta. För jag känner typ att jag vill läsa min utbildning en gång till för nu vet jag ju faktiskt ungefär vad det är jag ska lära mig och kanske vågar ta ut svängarna lite mer. Dock flikade pappa in att han var lite tvärtom, inte ville veta.
Ja, det är ju två olika sätt att hantera saker på.
Är väldigt glad att äntligen ha office-paketet på svenska, det underlättar faktiskt lite, även om det funkat mycket bra på engelska också.

Har sovit som en död fisk idag, inte alls bra. Ont lite överallt, hoppas det blir bättre i natt.
I morgon blir det träning och träffa Jessica. Det ska bli kul att tjöta lite.
Sedan massa massa massa tenta-plugg, Ligger så jävla efter med det.

Aaaah.

Det är faktiskt riktigt tungt att andas. Vem försöker jag lura. Mig själv troligtvis. Jag måste vara ärlig mot mig själv i första hand.
Jag önskar att det kunde vara enkelt. Att leva är svårt och jag vet inte varför. Jag vet verkligen inte varför.
Småsaker och genetisk känslighet. Sedan har jag ju lärt mig en massa saker av p som känns relevanta förklaringar till att i alla fall försvåra livet egentligen...
Men det känns liksom inte riktigt som att jag kan ta till mig det.

Döda mig.

Smärtor. Smärtor. Smärtor.
Varför har jag utsatt mig för det här? Varför gör jag alltid det?
Väntar och väntar och väntar till det är försent.

Ska på teater i kväll, dricka vin. Ja, så är det. Ska också hinna träna. Jag orkar inte.

Slut.

Finally Home.
Det gör lite ont i mig. Är infernaliskt hungrig men orkar inte fixa något. Bad bad bad. Måste nog ändå göra det alltså.
Har bara haft en panikattack idag. Trodde iofs jag skulle dö på riktigt men den var ganska snabbt övergående.
Gillar att jag måste planera exjobb. Har lite olika ingångar dock.
I morgon blir en lång dag men icke en dag att skita i för det.
Längtar till någon slags meningsfull vardag.
En dator som funkar, så jag slipper blogga från mobilen och lite andra slitsaker. Bra att önska sig saker dock. I morgon ska jag på teater. Hade lite halvt glömt det.
Ska bli awesome. Vin??

Stjärnan.

Älskar dig mycket vännen. Glöm aldrig det.

Existens.

Har lite svårt att andas, är sådär riktigt igentäppt i näsan. Vet inte om det är psykiska eller fysiska symptom.
Tänker på en gång när jag diskuterade om en dokumentär med p. Och hon sa att man inte kunde säga psykisk sjuka. Jag förstår hela diskussionen om att man inte kan lägga alla under ett begrepp, så som fysiska sjuka. Men tydligen skulle man säga psykiskt lidande...
Jag undrar bara om det verkligen är så, att man inte kan vara "sjuk". Jag tänker på diagnoser o så där. Nu för tiden är det ju diskussion om det med och man kan ju ifrågasätta att det slängs diagnoser hit och dit, men det är ju ändå så det fungerar på något sätt, i verkligheten. Till exempel när de gör utredningar på folk som har begått brott och så vidare.
Jag tänker ibland på det där, och jag håller med till vis del. Att de är väl egentligen ett mer eller mindre psykiskt lidande av olika slag människor upplever. Men samtidigt är det ju ett vedertaget begrepp som används både här och där.
Samtidigt så tycker jag det är så tvetydigt att märka ord om sånt där, för alla vet ju vad man menar, och om det inte efterföljer en förklaring eller diskussion så känns det lite meningslöst att pointa ut.

Just nu strävar jag efter att hålla ögonen öppna och känner mig väldigt glad över att jag börjar sent och jobbar kväll i morgon.
Tänkte försöka få iväg ett mejl till min praktikchef för att ytterligare berika min vardag.

Jag ordbajsar bara nu, i brist på annat. Har egentligen inget vettigt att skriva och känner att jag sitter fast i ett gammalt invant mönster. Väldigt svårt att ta sig ur faktiskt.
Trött, sliten och ångest. Så skulle man kunna sammanfatta hela min existens.

Never let me down.

Lyssnar på hårdrock och försöker hitta ett lugn. Både en lugn inom mig själv och utom.
Jag känner att jag misslyckas med båda två. Jag vill att folk ska vara glada runt omkring mig, men jag orkar inte själv bidra med någonting. Och sådant är för jävligt. Jag borde orka, jag måste orka. Jag måste sluta ha krav. Fast krav är ju bra. Ni vet, positiv stress/negativ stress. Ja, den där balansen där är skev.

Jag vill inte vara så skev att jag styrs så mycket av det, att minsta lilla sak kan få mig att. hyperventilera, eller ingenting, som idag.
Det där med ångestnivåer är lite tricky. Önskar det fanns någon att prata med när det blir sådär ensamt. Men jag orkar inte belasta andra med skiten längre. Tack bloggen.

Jag hyser en stor oro just nu för mitt minne. Jag kan inte hålla mer än en sak i huvudet samtidigt. Det är typ skit och gör mig lite skraj. Men samtidigt orkar jag inte.

Det har tagit mig ett par dagar att ta mig igenom Shindlers list dessutom. Det gör liksom ont i hela magen när jag ser den och inser över vad jag själv klagar på.
Samtidigt slås jag över att vi alla är människor. Onda som goda, i alla läger.

Förbannad.

Lärare.
Sitter o lyssnar på roast av den andre tidningen. Vi fick cred. Det tycker jag vi förtjänar för vi hade ett grymt upplägg.
Jag är helt otroligt sliten idag. Ont i huvudet och med allmäna panikångestattacker emellanåt. Ville i morse i princip springa upp till P och fråga om jag kunde bli räddad. Det kan jag dock inte bli utan det måste jag ju lösa själv helt enkelt.
Andas. Försöka andas. Gå vidare.
Lätta ord. Svårare att genomföra.

Svetta mig blodig.

Fullt ös medvetslös. Min skola är ett våldsamt ångestframkallande ställe.
Idag ska jag ändå fungera som någon typ av ledare. Jag försöker och det är jag ju glad över.
Igår var en förjävla jobbig skitdag.
Men varför ska jag gräva ner mig i det idag, väx upp, skaffa pondus och ett liv.
Ser fram emot träning ikväll. Jag behöver stångas och komma ur den kvävda bubblan.

Paradoxen.

Sweet desperation.
Tystnad och ensamhet.
Idag blir det "shindlers list". Vill stirra rakt in ondskan hos människan och se hoppet och förtvivlan i dess råaste form.
Så liten och svag känner man sig då, så obetydlig.
Något inom mig måste gilla den känslan. Eller i alla fall intressera mig för den.
Ååh. Jag vill hänge hela mig själv och allt jag är till existentialismen. Men i densamma kris känns det något meningslöst.

Anguish.

Snälla snälla snälla snälla du, hjälp mig.
Jag är rädd. Åååh. Ta bort det.

Usch på mig.

I morgon är det dags igen.
Det känns bra på något sätt. Får väl se hur det känns i morgon.
Har inte fått gjort särskilt mycket idag.
Känner mig nere och ledsen. Vet inte hur jag ska uttrycka det ens.
Har börjat stava som en kratta. Min kognitiva förmåga har försämrats avsevärt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Har en del saker jag skulle önska att jag gjorde, men som jag inte gör. Det känns som att jag dör lite inombords varje dag. Det är ganska fantastiskt hur många delar man som person kan ha som hör ihop och kränger sig ut och in och fram och tillbaks. Det är fantastiskt hur mycket man kan förlora av sig själv, det vittnar ju på något sätt om hur mycket man är från början.
Att man är stark fast man inte vill för att man inte ger upp, lite Darwinistiskt på något sätt, fast vi är ju trots allt rätt svaga när man tänker lite längre på det hela.
Huh, jag är expert på att skriva tvetydligt. Usch på det.

Host host.

Idag är en sån där dag som jag bara vill komma ifrån. Komma ifrån mig själv då alltså.
Jag måste plugga men har verkligen ingen lust. Jag är helt otroligt hungrig men orkar inte göra något åt det. Ja, same old.

Det kändes ganska bra sist. Men sedan gick det utför. Panikattack hit och dit... Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra längre. Känns som om allt bara eskalerar. Men samtidigt fungerar jag ju okej så det ska man väl helt enkelt vara glad för.

Jag tyckte om p sist för det kändes helt plötsligt som att jag kunde lita på henne, att hon var på mig sida på något underligt sätt. Men samtidigt vet jag ju hur fort det svänger. Jag tänker inte gå på den niten igen. Oh no no.

Tack.

I'm such a fuck up and somewhat ashamed to still ve alive.
Alla mina tankar går till de fina igår. Och Kalle som tog hand om mig.

Puuh...

Am i alive still?

Substituera.

Jag är rätt tröttsam.
I morgon är det hååååkan. Det är ju nice.

Det gick rätt bra idag. Fast jag har sysselsatt mig själv att inte tänka alls. Jag är utomordentligt jävla bra på det. Men lite hjälp av Sheldon...
På det hela taget är jag en stor fet jävla paradox. Men jag orkar faktiskt inte gå in på det för jag bryr mig fan inte längre.

Fool me twice.

Shame on me.

Idag ska jag till p. Jag tror nästan redan innan att jag vill dö. Mest beror det nog på att jag mår fruktansvärt skitäckligt efteråt.
Ensamheten är värst. Tankarna och känslorna som maler hål i mig.
Jag kanske inte ska gå. Jag kanske inte klarar det idag.
Det blir nog för mycket.

Det gör ont i min kropp. Mitt hjärta skenar. Inte på grund av p. Utan det är bakisångest. Sådant är naturligt enligt p. Kroppen blir så väldans svag och kraftlös. Kraftlös på det sättet att det är omöjligt att stå emot skiten.
Anledningen till detta är ju att jag pimplade vin med anna och sedan festade vidare med klasskompisarna. Och det var ju förträffligt faktiskt. Så varför måste jag känna mig döende idag?

Jag tänker att sprit gör mig glad. Men att jag inte är glad på spriten. I söndags sa jag att jag aldrig mer ska dricka för det kändes som att min kropp skulle gå sönder.

Fool me once...

Idag fryser jag mest. Har dock varit i skolan. Tidigt som fan. Mina ögon ville inte öppna sig och helt röda och jävliga.
Så jävla mycket att göra som jag inte har lust med just nu. Har ju inte lust med någonting så kanske inte så konstigt. Men, vad fan gör man då?
Jag önskar att alla dagar kunde vara som i lördags typ. Svettigt jävla party!
Ja, vad säger man. Så är det inte. Get used to it.

Puuh.

Idag har jag kämpat halva dagen för att andas. Det börjar äntligen kännas lite bättre... Ska försöka ta mig ut i regnet nu. Lex vill det tror jag och jag behöver nog det med. Kalle är o tränar men innan det var han gullig o klappade på mig. Han är så bra!

Trött.

Ont i nacken och kroppen. Trött som fan.

Hej o hå.

Staden idag var fruktansvärd. Men försökte iaf hålla upp modet.
Så trött o ont i huvudet just nu. Känns inte helt bra. Men det går nog över. Ikväll:)

Svåra tider.

Behöver städa, handla och tvätta. Sådant där som egentligen är helt obetydligt när det finns vintrars saker att göra.
Min allergi gör ju dock att jag o kalle verkligen måste städa. Men det hjälper inte så som skithunden lex far fram.
Ja ja.
Nu blir det som det blir.

Tidsfördriv.

Just saying.
Mycket intressant föreläsning av uppdrag gransknings Nils Hansson idag. Alltid kul att lära sig av någon erfaren och få höra kul anekdoter från journalistsläktets historia.
Försöker sova men inser att jag ska sluta försöka helt enkelt.
I morgon är jag ledig. Typ. Då ska jag fixa så att jag kan göra vettiga saker.
Saknar min familj idag, mina systrar o kidsen. Mamma ringde iofs i panik förut o var orolig att jag varit på spårvagnen som krockade. Icke så.

Mindfuck.

Ja, den här bergochdalbanan är ju ej så skön att vara på. Och den verkar på något sätt liksom aldrig ta slut.
Idag hade jag ingen jacka när jag gick till skolan. Nu ligger jag under täcket igen. Men snart ska jag göra något...
Konstig dag igår, konstig kväll och natt. Det blir ju så av omständigheter man inte styr över.
Jag gillar att det finns såna där som jag. Gemenskapen på något sätt, ack så bedrägligt.

Suck på detta.

Spelar ju fan ingen roll vad man gör. Har helt omöjligt att sova. Ligger bara o stirrar framför mig, borde kanske göra något vettigt men som vanligt orkar jag inte. Ibland fladdrar lite tankar in som jag kan fastna i ett tag.
Det lär ju inte bli plugg tidigt för mig i morgon i alla fall. Men ja, man vet ju aldrig.
Önskar jag hade pubat idag, det hade i alla fall varit vettigt.

Snälla snälla snälla. Låt mig sova och slippa mer av vakenheten än jag måste.

Sch!

Det blev den sköna men ack så bedrägliga lösningen.
Låg och stirrade i taket halva natten och det är det jag kan förvänta mig idag också.
Önskar att det fanns någon slags meningsfull känsla i allt ihop. Det är väl möjligtvis den liberala känslan i att kunna göra precis vad som helst, vad du vill. Men eftersom orken inte finns och även rådande inrutande normer både gömmer och glömmer man gärna de sakerna.

Sheldon Cooper merry me.

Hård och brutal.

Det är för jävla kallt ute. Inte för att jag varit ute men det blåser in genom det öppna fönstret och det är svinkallt här inne.
Funderar hur jag ska lösa resten av kvällen. Det finns ju så många olika sätt så det är svårt att välja ibland.
Jag har huvudvärk varje dag. Vet inte vad det beror på, eller jo, kanske.
Äh, orkar inte bry mig faktiskt.
Likgiltigheten som är jobbig tydligen. Eller ganska skön. Min egen flykt. Någon måste tro på det.
Ja, man kan inte bara säga sådant som man tror att någon vill höra. Det håller liksom inte i  v e r k l i g h e t e n.

Åhå.

Seriöst Josse, snokar som aldrig förr.
Sluta med det. Jag blir på något sätt illa till mods av mig själv.
Kanske för att jag inte rest mig ur sängen än.
Jag orkar verkligen inte.

Sleepless.

Kan absolut inte sova. Borde väl göra något konstruktivt. Men det kan jag inte. Det är allt för lätt att dala ner igen. Det svänger så man får hålla i sig. Fast jag inte ger tankarna något utrymme alls knappt. Lite då, det är oundvikligt.

Önskar att jag visste mer.

Yeah.

Fy fan. Det finns fan ingen bättre känsla än det här. Jag kan liksom känna hur all ångest, panik och frustration lämnar min kropp, hur den lämnar alla mina celler rent utav och mest lämnar ett pirr i benen.
Det känns så fantastiskt.

Men jag vet också hur lätt det blir för mycket av det goda och du måste anstränga dig för att andas.

Sand i skon.

Jag ska bli höstflitig här på bloggen. I brist på annat och flitighet.

Idag har jag tänkt en massa, som om jag inte tänker nog, men i vilket fall som helst. Utan några krussiduller så blir jag illamående av att tänka på världen och dess uppbyggnad. Och nu tänker jag inte ur några fina etiska perspektiv.
Utan rent krasst. Titta på Sverige, titta på jobbvärlden med cheferna, arbetarna och de mittemellan. Myglet och den informella makten, baktalarna. Titta på skolan, japp, då blir man mörkrädd. Titta på universiteten och högskolorna. Alla människor som tror att de ska bli någonting men egentligen bara fostras in i den kultur där de sedan ska försöka överleva, om de får ett jobb vill säga, och redan i förskolan, hur barn behandlar varandra, hur de tror att man ska vara, primitiva varelser, illamående.
Ja, titta på alla människor, titta på mig, titta på dig. Ganska obetydliga om man väljer att se det så.

Idag känner jag mig arg, frustrerad, missanpassad och kraftlös.
Jag tänker på människan som en besvikelse.

Hur kan man bli så härdad som du?

Ups and downs.

Skön helg. Synd att de är så korta. Det orkar jag ju inte med.
Käkat med mamma o pappa o träffat mollis medan lex varit o lekt med Messi idag. Härligt för honom. Kalle hittade ett par löparskor o provade tajts haha. Det var kul måste jag säga.
Jag måste boka klipptid o Tagga morgondagen. Suck. Hatar skola just nu. Ta mig ur det.

Music makes me go Wooaah.

Ikväll peppar jag alkohol, fina vänner o kanske en o annan överraskning. Tack för det sängen. Tack för det Anna, som lyfte mig ur den!

Så är det.

Idag skrattar jag åt min patetiska existens. Jag drömde att du hörde av dig, att du fanns där idag och att jag kunde ringa dig. Idag är jag rädd för mig själv. För kraftlösheten.

Begining of the end.

Första dagen på sista terminen. Och jag vill bara hem hem hem. Lägga mig under täcket och sova länge länge länge.
Jag gillar att upprepa ord. Det blir liksom mer utdraget istället för att förstärka med utropstecken.
Men jag sitter ju här, väntar på att gå hem och uppleve en exakt likadan dag i morgon. Då är det iofs fredag. Det är kanske en liten tröst. Eftersom det är sååå synd om mig.
Kan jag få gå hem? Vara osocial o bara vara ifred. Varför vill jag det? Varför vill jag egentligen inte alls det?
Suck!

Pain.

Jag såg ju allt. Men jag såg ju bara mig själv. Är rädd för att se klart igen. Pushing the fear away.

Onsdag.

Jag är i ditt våld. Oh yes.

Stab me.

Helt otroliga mardrömmar med tillhörande chockuppvaknande för tillfället.
Cant do it.

Upp o ner.

I Will never let go, I Will never loose you!

Förlåt.

Am I an alien?

Så arrrg...
Men det är ju varken en nyhet eller upseendeväckande.
Jag orkar nog inte mer faktiskt.
tror inte att jag kommer ta mig igenom den här hösten.
Jag är rädd, men inte så rädd.
Jag väntar väntar väntar på ingenting.
Trodde på dig. Trodde verkligen på dig. Förgäves.
Åt helvete med hela den skiten. Jag hatar människan. Finner den obehaglig till viss mån ointressant och destruktiv.
Sätter mig emot de främsta normerna som finns för att hålla oss i schack. Bara för att?