Fuck, fuck, fuck. Psykbryt ska bli mitt nya ord.
Jag har ju lite satt min själv i båten då får jag ju ta mig fan ro också.

Har ont i magen nu. Delvis för att jag är rädd för praktiken (även om det kändes helt grymt första dagen idag) men man ska ju prestera och orka... och delvis har min livlina liksom försvunnit typ. Så känns det i alla fall och det känns ju skit...

Det där ansvaret alltså, som liksom inte ligger på någon annan än mig. Det är mitt fel. Hela mitt liv är mitt fel, allt jag gjort, sagt och varit med om.

Jag hatar att ro.

Vad som än händer i morgon så kommer jag ju att överleva dagen liksom. Det är annat än man kan säga om ångesten innan man sätter sig i ett flygplan.
Fast det sköna är ju att min ofantliga rädsla för döden liksom har blivit en slags hatkärlek i stället, nog därför jag kan flyga numer också...Om jag dör så dör jag ju och det går ju troligtvis rätt snabbt också.
Det är liksom utvägen och befrielsen.

Kanske lite långsökt men... the mind works in mysterious ways.

Har en jävla värk i min axel. Det är ju inte roligt. Måste nog börja träna. Hehe... Hoppas att orken kommer och hoppas orken orkar jobba... För i morgon börjar jag praktiken. Är för första dagen nervös. Iiih. Men jag hoppas att det blir en bra första dag i morgon så man kan bli lite stärkt och boostad. Det hade ju varit toppen...

nu: Vin, ny frisyr a la Maria och snart vampire diaries = I like...
sen: Constanza och vad än som händer... = I like...

Sova, eller inte sova, det är frågan.

Dricka whisky ur flaskan är ger mig i alla fall en smakbit av det forna ljuva livet. Fast då var det roligt. Nu mest tragiskt. Aiiight!

Var i stan med Anna idag, var mycket trevligt. Men slutade med att jag kraschade i sängen när jag kom hem. Det är väl egentligen först nu efter en breezer jag återfått lite energi. Peppar med musik och kanske ett äpple.

Haft hur mycket hopplöshet inom mig som helst idag vilket resulterat i massa små ångestryckningar i mitt hjärta.
Tänkte bjuda på en lite goding som jag nästintill glömt tills idag... och den beskriver ju... det mesta.

(Tidigt 2009-tal)

Psykbesök, rymningsförsök
Som om jag försökte vara speciell,
Kronologiskt missanpassad
i färglösa kläder
en wannabe martyr 
alltid sett världen ur svarta ögon
som om jag ville bli sedd?
aldrig varit ett helgon
en slags paradoxal parallell.

Liv utan smärta
a win without risk
Rädd för mörkret och tystnaden
men en ständig jakt efter spänning
törstar efter blod
med en vampyrs beroende
vill jag ha mer.

Mental istid

Vad är mitt problem...
Allt är ju bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra. Allt är bra.

Varför känns allting så hopplöst?
Mår verkligen skit nu cause I've spread my anxiety.

Nej, varit hos syrran o hälsat på. Mys som vanligt. Lite breezer o lite goa mackor.

Känner en sån jävla hopplöshet, har mardrömmar, har inget pepp, jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag kunde känna mig peppad och inte bara destruktivt peppig.
Men va fan... Man ska inte begära för mycket.

Jag älskar verkligen min familj så mycket, är så glad att jag har dom.
Vad skulle jag göra...

Det här är inte bra för mig, I think I've made my point. I can't survive on my own.

Hittade världens bästa nässpray på apoteket. Helt plötsligt är liksom alla näsproblem borta, (nästan). Grymt. Det var från 18 år men behövde inte visa leg. Haha...

Sedan har jag fått reda på att jag börjar praktiken kl 09:00 på måndag. Kul o veta.

Tired of being tired

Jag vill bara sluta andas.

Skitliv.

Hade glömt att lämna studieförsäkran så den här fattigmanstiden blir ju lite fördröjd för mig del. Har 60 kr just nu på kontot.

Tur att man inte orkar göra någonting/ har det man behöver @ home.

Haha...

Tänkte dra ett täcke över mig o försöka få bort det som bränner under ögonlocken. Det är svårt det, varje dag är det svårt, varje dag en jakt på någonting mer. Meeeer. Jag vill inte ha någonting mer, men jag vill ha en känsla. En känsla som samtidigt lugnar och skrämmer mig.

Jag behöver musik för att leva och jag behöver skriva för att leva. Så enkelt är det nog. Jag kan inte sluta skriva... (Jag skriver, därför är jag)... Eller (Jag är, därför skriver jag)... vet egentligen inte vilket som är det mest korrekta. Men det är väl hela poängen med filosofin. Den sistnämnda något mer autonom dock. 

Bjuder på Johnossi och hoppas det smakar:

I can't sleep because my bed's on fire
I can't cope for another hour, oh no
I'm tired of being tired
I can't sleep because my bed's on fire
I stay awake until the morning hour - indifferent
I'm running out of desire

To face another day in the city on my own
Although I am surrounded i carry this stone
It owns the weight of the world, but still it can't be found
Believe me I have tried
I'm sick of these words and all the consequences
They're always creeping up from behind

The freakin' circle of life. Jag dricker vin. Sånt där lättdrucket vin.
Har varit trött hela dagen sedan "eskapaderna" igår. Men det är väl sådant man får räkna med. Hade väl iofs räknat med att vinet skulle göra susen också i kväll. Men det gör det inte, inte än.

Har ägnat mig lite åt att:

få suspekta mejl på flashback,
läst om arvet från Darwin,
önskat mig mervärde,
sms-terrat Jessica (som inte märkte det),
lyssnat på musik (ååh Håkan!!), rökt oändligt mycket samt funderat på saker (hemlisar såklart),
blivit kär i Howlin Pelle...

Ååh, ge mig energi, ge mig puls, gör mig levande och vaken, låt mig ta kicken hårt!

Jag kreverar i den här bubblan.

Trodde jag skulle dö förrut. Fick värsta attacken o la mig ner o bara väntade på att slockna.
Gjorde dock inte det. Så nu sitter jag här. Igen.

Det bränner o svider i mina ögon,
det bränner o svider i mitt sinne.

Jag orkar inte ens lyssna på musik, eller se på tv, eller någonting annat.
Ghash...

Min hjärna är blank, jag tänker inte, jag stressar inte, jag känner inget.

Det goda kommer med det onda, och det onda gör ont... Fysiskt ont i varenda cell i kroppen.

Jag ser sönderpundad ut.

Haleehlujaah.

Har en sån jävla huvudvärk. Solen lyser, borde gå ut. Eller?
Men orkar ej.

Ifall det ska vara värt det så ska det fan vara.

Upp till bevis livet...

Jag vill ut o paartaa...
Men, vad det ser ut så blir det väl sängen nu o ej vakna förrän ca 16 timmar.
That's what I call a life.

Jag vill säga som den berömde sa Nietzsche om hoppet.

Hoppet förlänger endast människans lidande.

Word.

Sitter i skolan och är så djävulskt trött. Vill bara hem i sova. Så segt att man ska vara tvungen att öppna ögonen en dag som denna...

Gaah.

And then they lived in misery ever after.

I morgon har vi opponering på magasinen. Det ska bli intressant o se vad utomstående/inomstående har att säga.

Igår upptäckte jag att Kalle slängt två superduper T som legat i badrumsskåpet. Jag fick en sådan panik att jag rev ur en hel garderob. Slutade dock med att jag hittade en guldgruva (ingen hallucination). Så nu är jag uppåt istället. Dock har jag nyss sovit en timma utan att ens märka att jag somnade. Det är fan grejer det. Gött.

Har väldigt ont i halsen. Känns inte alls bra.
Är så trött på att känna mig ur fas.

Känner att jag måste börja distansera mig från all skit igen liksom och inte låta det komma fram.
Ja, så gör vi.

Igår blev det barhäng med Jess. Fyfan va nice. Det är meningen med livet det.
Idag bakis, deadline och nu efterdeadline-öl med klassisarna.
Firar kandidat o ska snart få vin av lärarna. Me like.

Jag är så jävla arg. Någon slags frustration. Gaah, vill inte mer. Funderar på att sluta.

Fast det känns ju orättvist att säga så. För hon försöker ju ändå.
Fick ett till jävla helvetesbrev också.

Åååhhhhhhhh,adfjnfnkfhldbkj

Okej... Eller nej.
Jag fattar inte vad jag ska göra ?

Sängen och en bok om meningen med livet. Kanske kan man hitta den där?

Flashback och en grogg i handen. En orolig Kalle tittade nyss ut för att se om allt var okej. Det var det, jag lyssnar på musik och läser om alla andra vilsna själar där ute.
Det gör ont i mig att skapa oro.

Är väl inte riktigt i fas just nu. Väldigt svårt att somna på kvällarna så då sitter jag här istället. Överväger väl att gå till läkarn o se om de har någon schyst cocktail att ge mig. Antagligen inte, men kanske?
För S gör ju inte så mycket mer än håller mig lugn ibland och när de går ur kroppen är det ett helvete.

Rich bitch

Rik nog att överleva ?

Jag orkar inte skriva här. 

Jag vill inte vara här, och jag vill inte vara hemma. 

Jag orkar inte tänka

Vad gör jag där?

Har så sjukt ont i halsen just nu. Förstår inte, jag var ju sjuk Nyss...
Hoppas verkligen inte att jag blir sjuk för den här veckan är djävulsk. Igår kunde jag inte somna, bara låg o snurrade. När klockan ringde 06:00 var jag onekligen väldigt trött.

Hade en lärare under ett år: han kallade mig paradox samt lärde mig uttrycket "get a grip". Vad jag vill säga är att det uttrycket har förföljt mig. På gott och ont. Mest ont.

Bakisdagar

Bakfylleångest återigen. Hatar det, hatar den.

Ångest inför jobb i morgon, ångest inför nästa dygnet runt-vecka som kommer utspela sig innan vi är klara med magasinet och kandidaten kan "inkasseras", ångest för praktiken.

Saker jag inte styr över, saker som är betydelsefulla i "livet" men som jag inte orkar hantera för att jag inte orkar/kan hantera mig själv. Det är tröttsamt, eller ja, jag tröttnade för längesen.

Allting är subjektivt.

Det blev sent igår, så nu ser jag "dagsljuset" för första gången idag. Var riktigt gött i alla fall, mycket som pratades och diskuterades. I like.

Ska jobba i morgon. Det enda jag gör som är meningsfullt typ. Orkar egentligen inte.
Allting som jag liksom skjutit upp verkar liksom komma tillbaka på exakt samma gång, o då kan det bli lite för mycket känner jag.

Don't blame me

Idag har jag och Jessica varit på Bokus och köpt böcker. För mig blev det fyra stycken, filosofi och psykologiböcker. Det bara slog mig att de flesta sådana böcker jag kommer åt är skrivna av typer som på något sätt är religiösa. Och det gillar jag inte. Jag är inte religiös. Men pratar man meningen med livet är det väl oundvikligt att någon sådan figur på något sätt ska figurera i bokjäveln. Tröttsamt för mig, lönsamt för dem.

Jag menar, de ägnar kanske fyra år av sitt liv för att studera läran om gud, som vi inte ens vet existerar. Det kan ju vara bortkastat om något... Nej tack säger jag och ägnar mig istället för den där jävla boken som Vårdguiden rekommenderar: "Att ta sig upp när man är nere", och det slår mig hårt att jag inte gillar KBT, för jag gillar inte att ta ansvar.

Så nu är jag utdömd, nedslagen och bränd. För jag ser ner på alla och vill att mitt rätt ska vara lag...
Varför köpte jag en bok som heter: "Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar"??

Nu kanske det vankas lite utgång, försöker finna peppet med de goda resurser av alkohol som jag faktiskt har hemma. För övrigt vill jag ändå inte ligga hemma och ha svårt att sova och behöva sitta uppe på flashback för att få tiden o gå.

Haleh fucking lujah.

Tack Jessica. Det känns väldigt bra.

Igår var Em här o tittade på film. Sånt där är ju bra o göra tror jag:]

Har inte kunnat sova någonting i natt. Bara ligger i tänker, tänker, tänker...
Jag gillar ju att tänka liksom, men inte att bli instängd i mitt eget huvud.

Skriver lite på artikeln. Tror den blir bättre nu i alla fall. Förstår att de ej var nöjda innan. Den var ett kaos.
Men hur ska man kunna skriva någonting när man själv är kaos då?

Någonting skaver, river, sliter, Call it what the fuck you want. Jag kan inte andas.
Jag måste svära, för jag har inga ord, jag äger inte mig själv. Jag har aldrig varit glad.

Jag är inte skyldig den här världen någonting, allt jag gör är att
uthärda.

Jag kommer aldrig bli glad. Men man får ta det goda med det onda, åtminstone vet jag ju det nu. Det är så skrämmande naivt att titta tillbaka på fjortonårs-Josse med hopp om kärlek, hopp om livet, drömmar och ångest såklart.
Jag är inte gjord för den här världen. Allt jag gjort är en lögn.



Ångest, ångest är min arvedel
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

/ Lagerkvist (men det visste ni nog)

When darkness falls when she's alone who can she tell it hurts like hell

when darkness falls she wants them back to hold them close she's chasing ghosts

and she close her eyes and in to the dark

away from this life away from the light

she's falling away and in to the dark 

away from this life and in to the night

Show me how, How can I ever change what I am today
so God please hear my pray

And how can I ever be what I wanna be
Show me how

Am I to hateful to be saved
How can you let me fade
How can you let me die this way

2008-04-02 @ 14:33:59

Men man kan ju inte grina. Nej. Då tycker ju alla att man är tråkig. O då vill ingen umgås men en, o då hittar de nya vänner o så ligger man glömd och begraven inom två veckor. O då har man ju inte ens någon att käka baguett eller dricka öl med, O det blir man ju inte mycket lyckligare av. 

Jag behöver inte någon som kan klappa mig på huvudet o försöka intala mig att allt kommer att bli bra.

Jag behöver hela världens erkännande.

Or, one more beer.

Låt mig vara, låt mig vila, låt mig försvinna.

Jag låter folk trampa på mig, orkar inte stå upp för mig själv.
Skiter i allt känner jag.

Mer smärta, mer ångest, 

Jag kan inte hantera mig själv. 

Eeffektivisera mig, reducera mig. 

Vad ska jag tänka när destruktiviteten tar över?

Jag antar att om man går upp halv tre så får man svårt att somna. Glömmer inte när jag och Jessica bosatte oss i hennes lilla stuga när de bodde i huset. Det var zaranoff och baranoff och allt vad det heter...och funlight och vi? (jag) spydde i glas och till poängen... Jag minns att jag kom ut ur stugan och klockan var efter 15:00 och jag hade nyss vaknat och det var mörkt ute. Jag får alltid flashbacks till den tiden när jag går upp så sent som jag gjorde idag.

Bakfylleångesten är den värsta.