Någonting skaver, river, sliter, Call it what the fuck you want. Jag kan inte andas.
Jag måste svära, för jag har inga ord, jag äger inte mig själv. Jag har aldrig varit glad.

Jag är inte skyldig den här världen någonting, allt jag gör är att
uthärda.

Jag kommer aldrig bli glad. Men man får ta det goda med det onda, åtminstone vet jag ju det nu. Det är så skrämmande naivt att titta tillbaka på fjortonårs-Josse med hopp om kärlek, hopp om livet, drömmar och ångest såklart.
Jag är inte gjord för den här världen. Allt jag gjort är en lögn.



Ångest, ångest är min arvedel
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

/ Lagerkvist (men det visste ni nog)