Vad som än händer i morgon så kommer jag ju att överleva dagen liksom. Det är annat än man kan säga om ångesten innan man sätter sig i ett flygplan.
Fast det sköna är ju att min ofantliga rädsla för döden liksom har blivit en slags hatkärlek i stället, nog därför jag kan flyga numer också...Om jag dör så dör jag ju och det går ju troligtvis rätt snabbt också.
Det är liksom utvägen och befrielsen.

Kanske lite långsökt men... the mind works in mysterious ways.