Och alla människor också. Irriterande varelser utan självinsikt.
Jag önskar att jag inte hade det. Jag önskar att jag kunde gå runt och blunda för allt runtomkring. Alla småsaker som händer som inte berör mig det minsta, men det skaver liksom. Det skaver så in i helvete. Och tillslut blir det infekterat, som mina hälar. i värsta fall blodförgiftning och döden.
Jag hoppas att döden är varm. Är den det?
Jag hoppas att den är lagom varm faktiskt. Så där som när man tar en dusch liksom. Det är varmt men inte brännande svettigt varmt.

Jag skulle vilja ha en cola med mig i graven, alla mina smycken (så att piraterna och gravplundrarna har någonting värdefullt att leta efter... och självklart min iphone. Så kan jag liksom spara mitt liv på den så att det finns kvar sen. Det låter bra tycker jag...

Ibland funderar jag på det. Så mycket som man måste bränna innan man dör. Dagböcker, brev, dikter, texter av alla de slag som inte kan efterlämnas, som måste förstöras. Det blir ju praktiskt taget ett stort bokbål på torget bara för att bli väck med de grejerna. O sedan har man alla digitala jävla efterlämningar. Brev, foton, hemlisar, sådant som ingen borde veta om någon. Sådant som skall gömmas och förstöras för att inte komma upp till ytan när det är försent att ventileras.

Ja, så är det.