Rysningar i varenda del av kroppen är något man fått vänja sig vid. Sömn lika lätt som en fjäder. Tunga misstag är så lätta att göra.

Du säger så visa saker mitt i all frustration och det gör dig underbar.

Kan huvudet bli fullt?
Det är väl en rimligt filosofisk fråga.
Just nu känns mitt huvud fullt, sådär så att det trycker ut mot tinningarna och liksom vill skapa stora köttiga hål ut i den fria luften.
Inga klara tankar i detta huvud. Jag tänker att det står en stor fyrkantig låda av stål i mitt huvud, den är öppen men jävligt tung, jag har liksom koden och nyckeln och allt sådant där väsentligt, men jag liksom trycker ner locket med allt det fluffiga spacet som blir över, eftersom huvudet är runt. (Man får tänka lite matematisk här).

Som den där fluffiga, mjuka kudden hos P. Som man bara vill kasta åt helvete för att det är så mjuk och gooosig. Får rysningar bara jag tänker på det. Ge mig inte bara fluff och moln och virr och abstraktion.
Okej, riktigt så är det ju inte. Det vet jag ju...

Ska vi prata vård?
I vården vet inte den ena handen vad den andra gör. Vården förtjänar den skit den får. Det är min allmänna offentliga åsikt. Jag kanske ska ha argument också...
Om man tillåter så kastas man runt, den ene vet inte vad den andre gör och den tredje vill inte göra något.  Det görs om, samma sak, igen och igen och igen...och igen. De är så jävla intryckta i den där boxen. Tänka utanför boxen någon gång, näää...
Sedan så tänker de bara på pengar, eller tvingas att tänka på pengar så att de inte kan erbjuda rätt vård. Sedan har de ingen empati och kan inte skriva korrekt. Sedan har de en jävla massa makt de inte förtjänar. Nä, jag har inga bra argument.
Men Oj, allt det här kan nog appliceras på journalister också.. Haha
Fast vi kan fan skriva.

På noll igen. Moment 22. Hur ska du inte var en del av det när det påverkar hela mitt liv?

Det värdsliga i att vara vid liv.

Okej, vi kör ett terapeutiskt inlägg.
Jag vet, där är ju trots allt brutalt sanningsökande det handlar om.
Jag verkar ju mest trassla in mig i massa om och men och osäkra svar.

Konkret, ge mig din kunskap. Jag vill suga ur dig din 20-åriga (minst?) erfarenhet.
Jag vill ha allt och ingenting. ooooh, jag är Master av mina egna begränsningar, mina egna val, känslor, tankar.
Det där vet jag ju. Tom, det är ju jag, för jag bryr mig inte. Jag stöter bort, som om det fanns ett hopp då eller?
Vad fan förstår du?
"I'm on a drug, it's called Josse" för att låna lite Charlie Sheen. Fast han verkar ju ändå kunna behärska sin egen hjärna.
Det kan ju inte jag.
Ja, så vad är det du förstår?
Hur det känns när varje minut känns som penetrerande nålar in i dina ben... eller när du inte bryr dig om vänner, pojkvän och familj. När du är egoistisk och bara tänker på dig själv. Är det vad du förstår?
Eller är det när hela kroppen skriker efter mening som inte finns.
Men jag kan ju välja, det har jag ju gjort klart för mig själv för länge sedan. Jag väljer, o jag har valt så in i helvete rätt, men ändå känns det ingenting. Ingen fattar, jo men du fattar. Ja du fattar precis vad jag menar.
Lev i nuet, något annat kan man ju inte göra. Nej för att överleva är det väl en bra strategi för då behöver du inte känna, då kan du bara flyta med och låta livet hända dig.

Utifrån ser jag ett destruktivt beteende, jag ser ingen utväg, men det finns det ju tydligen.
Herregud, vad ska jag fyllas med, ja, skuld, skam och ångest. Det är fina känslor det.
Välj ditt liv, välj det du vill göra. Men jag vill ju inte göra någonting och det är det ingen fattar.
Jo jag fattar. Meeeen!! gah.

Jag kan inte hjälpa dig med det här, du gör ju som du vill ändå, jag har ingen tid.
Det finns så mycket annat bakom det här som måste pratas om.
Eller måste det?

Har du hört om han som bränner sina skepp

i samma stund som han fått dom att flyta

Om han som har ett fläckfritt liv

men skulle dö för att kunna byta

Har du sett hur han vårdar all sin ömklighet

och säger: Det här är allt jag vet

Jag vet hur man dövar ensamheten

Jag vet hur man kastar allt man har

Jag vet hur man flyr från den här planeten

Men inte hur man stannar kvar

I cut through scars...

Jag har inget att säga.

Ny vecka, nya fem-minuters överlevnadsstrategier.

Det är okej.

Och du säger att det finns hopp,
att jag känner.
Fuck you.

"Ingen tycks förstå det sår 

som svider i mitt hjärta. 

För deras sår av smärta 

kan man badda lätt med sprit. 

Men de djävlar som förändrat mig 

de dödar bit för bit. 

Och glädjen har försvunnit liksom jag. 

Men jag hittar den en dag 

och jag är envis kan man tycka, 

men jag skall finna all min lycka, 

om så Döden ska bli den som tar mig dit!"

Trots allt blev det inga monstruösa mardrömmar inatt. Men i går var inget annat en helvetisk dag.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra men jag vet att jag har ett par som släpper allt och ger när jag Inte kan ge. Och på så vis är det mer än man kan önska.
Men vart kommer jag, destruktiviteten och drömmen ta vägen?

Två dagar kräver tårar. Desperation frustration. Ska du inte motivera mig? Vem ska göra det
Jag hittar det ju inte. Jag skiter i det om jag ska vara ärlig. Jag har sagt. Det här var
Min sista chans. Jag skiter i den nu. Jag tar den inte och jag vill inte ha den om den så serveras mig.

Och jag kan inte sluta tänka på Tony! Vafan. Finare människa får man leta efter.
Fattar ej. Det gör ju ingen.

Fem minuter kan alla överleva.
Bara så ni vet.

Bob Dylan till Peace and Love. Det låter ju onekligen bra. Om bara Eminem kunde ta sitt arsle till Sverige någon gång skulle jag inte ha nåonting att klaga på. Underbara tider.
Förjävliga tider. Så fort det kan gå sånt här.

Så trött på att bli lurad. Jag önskar att jag var en torped alternativt kunde hyra en.
Någon frivillig?

Jag är expert på att få folk att ge upp.
Idag har jag svalt stoltheten för min egen skull.

Fick oväntat reda på en grej idag.
Kul...

Förresten har mediterranean kommit tillbaka. Philadephian alltså.

Jag har känslor.
Jag vet ju det, jag är mänsklig.


Du är fin. Tack, det betyder mycket.

Jag är så patetisk. Och så glad att jag kommer vara med min familj idag. Annars vet jag inte. 
Varför blev jag sån här? 
Varför, varför, varför?


åååh. 


Once upon a time I was a girl, maybe
Brought into this world (Hey!), Roscoe
Strip away the colors from the scene, baby
I wanna think someday you'll know
There's all these dreams we share, Roscoe

Hey, Roscoe
I do wanna belive in you
You made up your mind
It's an easy thing to do
But lately I see what you've turned into
A locked up-self in a sallow bed
On a journey with no exploring
In your house, locked up in your house

Allt som ni inte vet om mig, allt som ni inte bryr er om.
Jag kommer avsluta det här. Fattar ni inte det?
Jag kommer fara till min plats i helvetet och jag kommer vänta på er.

Jag klarar inte av att leva ett liv. Jag vill inte leva ett liv.
Jag har inget att tillföra, inget att ge. Inget att ta. Jag vill inte ha någonting. Fatta det. Fatta det Josse.
Börjar typ lipa när jag ser mitt namn för att det påminner mig om min familj, det som borde vara jag. Jag, jag jagjagjagjajgjagjagjjagjagjagjagjjagajgjaajgjagj. Wtf?
Vem bryr sig?!

Cut my fucking throat Saw-style!

Sämre tider, sämre texter.
Har väl inte presterat optimalt nu.
Mötet idag gick bra, och det känns bra att få utmaningar.
Vill ju bara att de ska tycka att jag gör bra ifrån mig.

Fy, fan.
Tomt, tomt, tomt.
Jag vill inte mer. Vad ska man göra.
Check me in. Kick me out, pull me down, drag me away.

I do not care.

Jag är trött idag. Väldigt trött. Känns som det snart är helg. Fast det är det ju inte riktigt.
Tomheten är total på något sätt.
Ingenting känns på allvar. Att inte ta livet på allvar. Det är lätt att säga, svårare att efterleva tror jag.

Jaha, Drygt en timme kvar på jobbet i alla fall. Känns bra. Skriver o skriver så jag blir helt yr i huvudet. Hmm...
Med lite Eminem i lurarna blir jag både arg och inspirerad. En bra kombo enligt mig.
Har en massa bra kombos men..

I'm fucking detoxning today.

Vilken dag!

Började i morse med att jag var tvungen att gå av bussen fyra hållplatser innan jobbet för att spy. (Nej jag är inte gravid, nej jag är inte sjuk). När det var avklarat fick jag ju så glatt traska till jobbet med min stackars fotknöl/cancersvulst som bildats på min fot efter det helvetes skoskavet jag hade en gång i tiden.
Sedan kommer jag till jobbet o då vill de att jag ska skriva en klart en lång artikel jag inte börjat på idag. För de hade ont om material till en tidning.
Well, nu har jag gjort den o de blev jättenöjda! Kul.
Jag älskar att få cred. Jag är väl i behov av bekräftelse trots allt. Eller så är det den där kicken.
Ja, ja, i vilket fall. En konstig dag.

Hem o se saw 7.
Inga mardrömmar än. Jag gillar nog när människor sprängs o sågas. Så länge det inte är jag eller nån jag känner.

Tänker på Jessica också. Allt pepp till dig!

Mindfulness. Fyfan!!

Jag tror att jag är ute på hal is. Kommer jag fixa det...

Nu har jag inte rökt på en vecka. Den veckan har gått snabbt. Fattar ej det. Samma vecka har gått långsamt i vissa andra avseenden. Därför är tid något väldigt opålitligt tycker jag. Tiden är konstant samtidigt som känslan av tid är
Väldigt relativ.

I morgon ska jag jobba, tjäna lite pengar. Det behövs.
Köpt en kavaj, jacka och en tröja idag. Tack mamma. Vad skulle jag göra utan dig. Se ut som en slusk.
Träffade mamma o pappa på café i stan och pratade gamla minnen, som vanligt. Det är mys.
Jag tycker om min familj väldigt mycket, de är så viktiga i mitt liv.

Nu blir det kurera sig i soffan, fortfarande inte helt på topp.

They tell us that suicide is the greatest piece of cowardice... that suicide is wrong; when it is quite obvious that there is nothing in the world to which every man has a more unassailable title than to his own life and person.

Jag filsoferar, jag är tom. Men jag tycker om filosofi, vilket helt strider mot mina principer om att inte tänka.
Det bli oftast knas.

Vet inte vad jag ska skriva.
Snurrig i huvudet. Men det hör väl till.
Veckor är så långa men jag måste lära mig att leva. Så är det ju.

Blev utpeppad med Jessica att ta promenad. Vi promenerade härifrån till Evas Paley, sedan hem igen och ut med hundarna en promenad och sedan en glass i solen på Backaplan.
Hur mysigt som helst, bättre än söndagsångest i sängen om man säger så.

Love u.

Fan, fan, fan. Behöver verkligen dom nuu.
Shit. Fan.

Aja. Får försöka substitutera så länge.

Jag mår fysiskt dåligt, fryser, darrar, känner mig svag och har ont i magen.
Jag kommer inte klara det, jag fattar ju det. Det finns ju ingen mening med det.

Det är fredag, och jag längtar hem, för jag kan inte prestera någonting bra. Inget, inget. Varför ser jag bara det negativa? Finns ju positiva saker också. Jag klarar inte av bakslag, jag förstår det inte.

Tankarna som cirkulerar i mitt huvud just nu är så mörka, jag måste skriva för att på något sätt förstå. Förstå, ingen kan förstå.

Ska jag lyckas idag?
Det är så nära på något sätt.

Jag kan inte andas. Jag vill fly, jag är förstörd.
Har tuggat sönder min kind i krampaktighet. Försöker, försöker, försöker inte.
Jag trodde jag skulle bli bättre, någon gång. Det kommer det aldrig bli.

Det fanns en tid då jag var jag och du var du, men ingen visste vem vem var.

ingen så isande färg som den dina ögon hade 

har fått effekten av en sylvass knivsudd penetrerande 

mitt inre djup med sådan blodstörstande hunger.

Ett djupare vrål, än den basröst som ekar i mitt huvud att hålla käften,

bestrider det mänskliga varats goda idé.

Fixerad vid det sista som lämnar människan, 

hoppet i ögonen på en redan utdömd

I can never believe.

Jag tror att jag håller på att gå under.
Jag är så långt jävla ner under isen att jag inte klarar någonting. Jag orkade några veckor, det gick bra, men nu då. Nu går det inte.

Jag har inga minnen, glömmer och klarar inte av mitt liv. Alltså, jag fick 20 poäng i ett vuxenpoängstest (ironiskt haha), Mer än de andra på red. Men det känns inte som jag, fast det är ju mitt liv liksom, men det är inte jag.