Okej, vi kör ett terapeutiskt inlägg.
Jag vet, där är ju trots allt brutalt sanningsökande det handlar om.
Jag verkar ju mest trassla in mig i massa om och men och osäkra svar.

Konkret, ge mig din kunskap. Jag vill suga ur dig din 20-åriga (minst?) erfarenhet.
Jag vill ha allt och ingenting. ooooh, jag är Master av mina egna begränsningar, mina egna val, känslor, tankar.
Det där vet jag ju. Tom, det är ju jag, för jag bryr mig inte. Jag stöter bort, som om det fanns ett hopp då eller?
Vad fan förstår du?
"I'm on a drug, it's called Josse" för att låna lite Charlie Sheen. Fast han verkar ju ändå kunna behärska sin egen hjärna.
Det kan ju inte jag.
Ja, så vad är det du förstår?
Hur det känns när varje minut känns som penetrerande nålar in i dina ben... eller när du inte bryr dig om vänner, pojkvän och familj. När du är egoistisk och bara tänker på dig själv. Är det vad du förstår?
Eller är det när hela kroppen skriker efter mening som inte finns.
Men jag kan ju välja, det har jag ju gjort klart för mig själv för länge sedan. Jag väljer, o jag har valt så in i helvete rätt, men ändå känns det ingenting. Ingen fattar, jo men du fattar. Ja du fattar precis vad jag menar.
Lev i nuet, något annat kan man ju inte göra. Nej för att överleva är det väl en bra strategi för då behöver du inte känna, då kan du bara flyta med och låta livet hända dig.

Utifrån ser jag ett destruktivt beteende, jag ser ingen utväg, men det finns det ju tydligen.
Herregud, vad ska jag fyllas med, ja, skuld, skam och ångest. Det är fina känslor det.
Välj ditt liv, välj det du vill göra. Men jag vill ju inte göra någonting och det är det ingen fattar.
Jo jag fattar. Meeeen!! gah.

Jag kan inte hjälpa dig med det här, du gör ju som du vill ändå, jag har ingen tid.
Det finns så mycket annat bakom det här som måste pratas om.
Eller måste det?