Ljuva fredag

Gillar verkligen boken Jessica. Gravidchock, känner verkligen igen mig i hennes sätt att tänka. Det är riktigt roligt. Att det finns andra cyniska människor. Har läst halv ungefär. O så det där kvällstidningstänket. Det är också kul, att få en inblick i branschen liksom.

Nyss hemkommen från god middag hos Kalle o Em's föräldrar. Det var kul o se dem o kul för Lex o busa med Messi.
Är riktigt trött och yr i huvudet dock. Är lite hörselkänslig idag. Vet inte om det beror på något speciellt eller om det är för att jag har sånt där äckligt lock för öronen hela tiden.

Varit ute och sprungit också. Peppigt. Eller hur.
I morgon är det Valborg och vi ska få god middag o kul sällskap hemma hos Emelie. Innan dess blir det nog glass i staden.

Saknar kusinen och Jessica lite. Och saknar en riktig frisyr. Ska dock klippa mig nästa lördag, men det är ju fan en hel vecka kvar.

Glad skit

Haha, ja, jag är glad.
Glad för att min hund var väldigt duktig på kursen. (Han gillar väl köttbullar).
Glad för att Kalle var med, och för att vi fick saft och munk.
Ytterligare igen glad för att Lex som sagt var väldigt duktig. Haha. Han gick fint, hade kontakt, busade och hade skoj. Nu sover han bredvid mig i soffan.
Glad för att Kalle städar och jag är mätt.
Glad för att jag gillar Simon and Thomas i "Herr och Fru".

Ja, vad tycker ni nu?
Känns det bra?

Läs ej skiten

Fick verkligen för mig att jag skrev ett inlägg igår, men tydligen inte.

Idag har vi haft redaktionsmöte och babblat på om det mesta, jag gillar redaktionsmöten. Men sedan är det back to reality.
Back to work. Jag borde nog dra i fler trådar än vad jag gör just nu, men jag har inte mycket till inspiration i mina vener just nu.

Idag börjar unghundskursen för Lex. Vi måste lära honom lite vett efter hans vilda attacker på barn. Mördarhunden har nog smittats av mig, inte för att jag biter barn, det gör inte han heller iofs, men han fräser gärna åt dem.
Sådant gillar inte folk.
Jag borde nog gått en ungmänniskakurs när jag var liten. Men nejdå. Finns det? Det känns som att systemet är så skört.
Älskar den scenen när Sheldon matar Penny med choklad för att hon ska lära sig att vara duktig enligt hans premisser. Något sådant hade kanske funkat på mig med. Eller inte, kanske är människor mer komplicerade än så?
Men om man hade börjat riktigt tidigt, kanske typ i två års åldern. Då hade det kanske funkat.

Det ligger en Svenska kyrkan lapp framför mig på skrivbordet. Det stör mig lite, eller det skaver och kliar sådär under huden när jag tänker på inskränktheten och indoktrineringen. Alla dessa män i skor. Haha.
Jag frågade ju P en gång om hon var troende. Jag fick ett jävla luddigt svar, men kontentan var väl att P trodde på något. Och då är det väl rimligt att dra slutsatsen att P är kristen på något vänster.
Jag frågade mest för att jag i sådana fall i första han skulle förlora förtroende för henne, men samtidigt också veta P's referensramar.
Det ska man alltid sträva efter att veta, referensramar. Det kan verka trångsynt, men det är viktigt, innan man lyssnar på vad folk har att säga. Allt är färgat av politik, religion och normer av alla de jävla slag, och det är viktigt att sortera.
Låter jag paranoid? Jag är lite paranoid, mest för att det skyddar mig från att bli lurad.
Sedan kan man bli positivt överraskad av (det tar emot nu) en kristen persons trevliga åsikter eller en omtänksam moderat. Det är kanske inte jämförbart men religion för mig är enbart politik.
Med skillnaden att politik tror jag på, för det mesta. Demokratin alltså. Och därför allas rätt att tro på vad fan de vill, så länge de inte påverkar mitt oreligiösa liv. Okej, visste ni att det inte finns något ord som heter oreligiös. Det måste vi införskaffa. Icke-religiös känns ju lite medeltiden om jag får säga vad jag tycker.
Vilket jag ju gör.

There was a time

Det vi inte gör idag slipper vi göra om i morgon.

Stackars blogg, du måste mått bra nu när jag varit borta så länge.

Jag tänker på Tony, jag försöker arbeta. Jag mår ej så bra alls, surprise..

Jag tänker på att hoppet förlänger lidandet.

Jag klarade mig, tre dagar. Sen klarade jag mig inte mer.

Varför ska de som vill leva inte få leva?
Det gör mig arg, och besviken på mig själv och min jävla oreda.

There was a time I had your life in my hands
And you had life left in your eyes
There was a time I caught your hiding inside
From something shining through the blinds
It´s not the shadow by the red lights
That makes my skin crawl late at night

It´s your quiet heart
And your silence
As your teardrops stain my sheets
Let´s take a trip through the wires
Your dream is gone you are free

Skär mig torsdag

Nu ska jag snart gå hem från jobbet. Slutar lite tidigare idag och det känns riktigt skönt. Ska kanske inhandla lite småsaker också och försöka ta någon bild med sedan lämnar jag jobbet bakom mig.
Känner att pollen övertar mig andning och det gör sådär äckligt vårigt ont i halsen. Ja, det kan jag klaga på.
Massa andra saker också men jag orkar inte riktigt.

Åh, nya strumpbyxor och kanske ett armband. Ska dock inte slösa hela lönen i första taget. Det vore ju dumt. Så bara några småsaker.
En ny t-shirt hade ej suttit fel. Tänker Carlings, Shock och typ Hm? MQ med. Så vet ni.. Haha.

Tänk ej så jävla mycket

Det underligaste med framtiden är väl att man då kommer att kalla vår tid för den gamla goda. - ERNEST HEMINGWAY

 Ja du, visst är det underligt. Om inte rent förskräckligt.

Bah

Okompetent journalist har jag blivit kallad nu. För allmänheten att beskåda på nätet. För alla som vill, men ingen vill.
Tänker mer att om man skriver okompetent, så är man nog mest det själv. Inkompetent alltså.
Det klart att man tar åt sig, jag menar hur mycket skit serveras vi inte om journalister som vrider, vänder och vinklar citat. Men jag är ej en sådan. Jag är ej en vinklare på det sättet. Jag berättar sanningen. Först och främst, alltid sanningen.
Utnyttjar jag 15-åringar? Som såååå gärna vill slippa 15 minuter av sin lektion för att svara på lite frågor om sin skola och får mundiarré. Jag kan säga att jag fan fått sätta munkavle på mig själv, de mentala spännbanden på. För att inte, inte inte inte ge ut hela sanningen om hur förjävligt ni fick det att låta. Det är min roll som jag står för. Ni gjorde er. 

Om du kunde

En kall brits, kol, svarta tänder. Hemligheter. Elektroder, ett liv, kontroll, gift, liv och så den där döden.

Nötter blandas med ångest.
Vakenhet blandas med dröm,
och jag vet till slut inte vad som är verklighet.
Kommer du?
Kommer du och hämtar mig?

Vem kommer?
Vem lämnar mig först?
När lämnar jag dig?

Fundera inte på det.

Jag har ingen inspiration. Ska snart ut på jobb, jag kan inte komma på frågor, jag kan inte skriva artiklar.
Så känns det nu. Jag känner mig helt tom. Helt jävla tom.
Det bränner under ögonlocken.
När ska jag få energi? När ska jag skapa någonting?
Mitt självförtroende är fan i botten just nu, kan sitta o titta på en artikel i flera timmar, inte veta vad jag ska göra med den och inte tycka om den.
Samtidigt som allt runt omkring mig gör mig arg, all meningslöshet i livet. Som vi serveras på guldfat...
Inte konstigt att man söker kickar när livet är så jävla tråkigt.

Rock your body

Rock n' roll is my religion and my law. .

Jag har inte växt upp. Jag lyssnar på samma musik, tänker samma tankar.
Jag undrar verkligen vad som har förändrats i mig, med mig och runt mig. Jag vet ju att jag har pluggat, skaffat lägenhet osv, men i övrigt?
Minns inte senast jag skrev någonting värt att läsa mer än en gång. Det är ju det jag vill producera. Texter, dikter som är öppna för tolkning och som kan läsas flera gånger.

Jag undrar vad jag ska göra. Undrar vart jag ska ta vägen. Vill bara bort. Orkar inte ljuga, orkar inte vara zombie. Önskar att jag orkade vara människa, but I don't. Jag gråter när jag är människa. I don't fucking cry. Det är mitt löfte till mig själv. Det och att inte låta någon förstöra mig, men jag förstör mig så bra själv. Men det har jag ju fan rätt till. Min kropp, så länge inte jag belastar samhället nämnvärt kan jag nog stå för det.
That warm fuzzy feeling has taken over me.

P your fucking H

"Jag har en allvarlig fråga..." Säger min mamma till mig. "Varför ringer du aldrig längre, jag har kollat på mobilen åtta gånger".

Ja, varför ringer jag inte?

Är det för att jag är rädd, rädd att du ska känna att allt är åt helvete. Att jag inte kan vara en bra dotter, att jag bara förstör familjen med mig och hur jag är, att det enda jag kan bidra med är negativitet. Är det därför?

Är det för att jag inte har tid? I don't think so. 

Det gör fan ont i mig. 

Och P gör mig fan så in i helvetes jävla frustrerad att jag skulle kunna tänka mig att föra ett psykologiskt krig, but what the, I'm over it. 

Tacksam hit, tacksam hit. Det enda du värderar är tid. How about a fucking life?!

We touch, I feel a rush, we clutch, it isn’t much
But it’s enough to make me wonder what’s in store for us
It’s lust, it’s torturous, you must be a sorceress, cuz you just
Did the impossible; gained my trust, don’t play games it’ll be dangerous
If you fuck me over, cuz if I get burnt
Ima show you what it’s like to hurt
Cuz I been treated like dirt before ya
And love is evol, spell it backwards I’ll show ya

Nobody knows me, I’m cold, walk down this road all alone
It’s no one’s fault but my own. it’s the path I’ve chosen to go
Frozen as snow, I show no emotion whatsoever so
Don’t ask me why I have no love for these mo’fuckin’ hoes
Blood suckin’ succubuses, what the fuck is up with this
I’ve tried in this department but I ain’t have no luck with this
It sucks, but it’s exactly what I thought it would be like tryna start over
I got a hole in my heart, some kind of emotional roller coaster
Something I won’t go till you toy with my emotions so it’s over
It’s like an explosion, everytime I hold ya I wasn’t joking when I told ya

Tragisk människa

Livet är en tragedi för de människor som känner och en komedi för dem som tänker.

Förbenat trött. En dag som denna.
Våren gör en deppig, establishing that. Nej, förlåt. Våren gör mig deppig.
Stor skillnad.

Fick ett argt mejl idag, som förväntat. Part of being a journalist. I guess.. Jag kan inte bry mig. It's out there. Om ingen förstår mig, varför ska jag förstå dem.
Nu snackar vi världen alltså. I've turned into a hater.
Det är inte upp för debatt, jag har rätt, ni har fel. Så är det.
Så är det oftast, det finns många undantag, man måste kunna erkänna sina fel och brister. Det kan jag.
Det är bara det att jag ser varken upp till eller ner på någon.

So it is, the likgiltighet. It's survival mode.

Rubriker

Jag ska började med det igen. Jag vill ju att det ska vara ordning i bloggraden, det blir roligare så.

Snart åker Jessica till Italy. Jag är helt säker på att hon kommer ha det grymt. Självklart kommer jag sakna henne men inget nytt under solen. Vi kommer ju dessutom befinna oss under samma sol faktiskt.
O snart åker Em, o nu såg jag att Constanza åker till hösten. Det är starkt av er, beundrar jag faktiskt.
Jag skulle aldrig klara o åka själv, men det är ju jag. Grymt glad för er skull är jag i alla fall :)

Aaah, första smileyn i min blogg på ett tag va... Det är så att ni förstår att jag menar det på ett glatt sätt och ej på ett argt/ironiskt sätt. Sådant är man ju rädd för när man skriver saker, o ej säger dem.
Därför gillar jag ej att skriva om andra än mig själv. Haha.
Intet nytt.
Jag har insupit sol och går nu tillbaka till den sten jag kröp ut under.

Vad skulle jag göra utan Eminem? Sedan jag var tolv/tretton år och gick och pumpade upp mig själv med "the way I am" och "kill you", till när jag var fjorton och cyklade på mina grannars träningscykel varje dag efter jag varit ute och sprungit och lyssnade på "til' I collapse" till nu. Jag kan alltid relatera till honom. Förutom typ suck my dick-texterna. De är bara äckliga. Men fuck it. Em I love u. 

Lately I really, feel like I'm rolling for delph like Philly,
I feel like I'm losing control of myself, I sincerely,
Apologize if all that I sound like is I'm complaining,
But life keeps on complicating, an' I'm debating,
On leaving this world, this evening, even my girls,
Can see I'm grievin', I try and hide it,
But I can't, why do I act like I'm all high and mighty,
When inside, I'm dying, I am finally realizing I need help.
I can't do it by myself, too weak, 2 weeks I've been having ups and downs,
Going through peaks and valleys, dilly dallying,
Around with the idea, of ending the shit right here.
I'm hatin' my reflection, I walk around the house tryin' to fight mirrors,
I can't stand what I look like, yeah, I look fat, but what do I care?

Tack och förlåt.

Fuck it, P har inte tid för mig. Och det ska jag egentligen inte behöva säga. Det är egocentriskt av mig, men det är väl det hon vill. Fast även om det är det, så borde hon ha den tiden, annars borde hon inte ha mig överhuvudtaget.

Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag är ateist eller antagonist. Lutar nog egentligen åt ateist-hållet men jag vet i fan alltså. Frågan är ju den. Vad vet vi egentligen.

Emelie och jag har filosoferat idag. Det var skönt. Älskar att prata sådär, kanske pratar för mycket, förvirrar mig själv.
Tänker på dig.

Jessica har klarat Matte B, jag är så stolt, fast på ett fint sätt. Ej sådär att hej, jag har rätt att vara stolt över dig för det skulle ju typ betyda att... aah, det där med stolthet alltså. Det är fan komplicerat. Jag är jävligt glad för din skull iaf. Och tänker på dig, i de andra avseendena.

Josse är helt infernaliskt trött och borde nu, när hon avslutat ett reportage ta tag i nästa.
Josse vet dock inte vad infernaliskt betyder, eller om det ens finns ett ord som heter så, men det känns som att det passade.

Min chef skrattade när han läste min artikel, ett gott tecken. Bra, jag skulle ju vara personlig och skriva kul, och jag är ju inte så kul, så det var ju bra att jag fick till det :]

Jag är glad att jag höll min deadline, men kommer jag hålla den i morgon? Det hoppas jag. Innerligt.
Trodde aldrig att jag skulle säga detta, men just nu är mitt jobb min lifesaver.
Om jag inte hade haft det, eller praktiken då då för att vara korrekt... aah. Det är nog bra.

"En gång ska du vara en av dem som levat för längesen"

En gång ville jag vara intellektuell, berest, belevad äckligt ung.

Jag känner mig äckligt ung, som att jag inte vet någonting. Varför vet jag ingenting?
Jag lär mig iofs mycket, men det är knappast någon tröst. Jag har för dålig koll. Jag vill ha bra koll, jag vill vara en gnistrande personlighet. HAHA. Eller inte.
Jag önskar bara att jag kunde hitta en liten jävla kvalitet som jag besitter som är värd någonting.
Folk säger att jag har dåligt självförtroende.
Det fanns fan en tid när jag hade hyfsat bra självförtroende, och känsla för den delen. Sådant kan ju inte bara försvinna utan någon anledning tänker jag. Det måste ha stulits. Vem har tagit den? Vem är den skyldige?
Hej och hå, Josses hjärna stannade i växten.  

Out there

Det är fredag idag. Dessutom april, snart riktig vår, snart sommar. Snart Jul igen (där fick ni).
Det är någonting som pirrar i mig idag, vet ej om det är för att Kalle peppar att shoppa svarta cheap monday jeans (äntligen), eller orangea skor (hallå!), eller att jag ska få åka hem tidigt, lägga mig och sova dra ner persiennerna, lyssna på min musik och ta igen sömn, sömn som det var hur längesedan som helst jag fick ordentligt av.

Jag har ett hellivs-jobb just nu. Istället för heltidsjobb alltså. Och det är nog bra. Och det tycker nog P också.
Vi pratade lite om det på jobbet igår. Att om man är journalist så följer jobbet alltid med en hem, och då var det en som typ kunde tänka sig att bli psykolog, aah, men som att inte de tar med sig jobbet hem då eller, sa någon.
Men det tror jag fan inte de gör. Kanske i början men fan inte sen när de är luttrade jävlar alltså. Då har de nog hud som sten.
Så är det väl kanske med journalister också, fast det är mer att du blir aldrig färdig. En ofärdigskriven text upptar ganska mycket av tankarna. O sedan är det nästa, äh, det är kanske rätt likt på något sätt. Fast psykologer är mer skyddade på sina små rum med sina klienter, tack o adjö. Hallå eller.
Skriver man något så är det liksom out there. Till alla som vill beskåda, klanka ner eller berömma. Oavsett. You're always out there. Jag är en ofärdigskriven text!

Aaaah. Dagar som denna. Puuh.
På g hem. För att slockna så jävla gött. Är så trött att inget ens är värt att skriva.
Är arg också. Men det är väl ingen nyhet.

Jessica, vad skulle jag göra utan Peppiga kommentarer och sms. Tack!

Aaaah. Dagar som denna. Puuh.
På g hem. För att slockna så jävla gött. Är så trött att inget ens är värt att skriva.
Är arg också. Men det är väl ingen nyhet.

Jessica, vad skulle jag göra utan Peppiga kommentarer och sms. Tack!

Trippar lätt på tå, för att ingen kan förstå.

Gick tillbaka en si så där två år i min blogg. En helt annan värld. Samma mig, samma ångest, som aldrig släpptes ut. Det lyser av något slags hopp men jag ser igenom oärligheten i mina egna skrivna ord. Jag ser mina tankar bakom och oärligheten. Jag minns tvångshandlingar, hypokondri och fobier, bakterier, blod, sprutor, tankar som bara malde och malde. Och jag låg och tänkte, undrar vad andra människor tänker, när de ligger stilla i sina sängar... För jag har så många bortglömda minnen, så många detaljer som hela min kropp försmäktade för att komma ihåg. Som jag inte längre bryr mig om.
Kanske positivt på ett sätt, jag lärde mig likgiltighet istället. Jag accepterade döden, omfamnade den och välkomnar den.
Som P skulle sagt, att händer det, så händer det och då var det i alla fall inte meningen, att det är så jag tänker alltså. Inofficiellt som de kallar det.
Det som idag uppfattas som patetiskt och rått var dolt bakom leenden. Vart tog det vägen. Varje gång jag ler så liksom stramar det i kinderna för att jag vet hur fejk jag är.

Jag behöver min tid, jag behöver min, min, min tid.
Jag tror inte att jag vill tillbaka till P på ett sätt. För jag vill inte låta mig bli påverkad. Det var ju en vis sak jag hade skrivit någon gång.
Att jag aldrig tänker låta mig styras, men att jag såklart påverkas av andra människor.
Fast nu vill jag inte ens påverkas... Eller, ja, det beror ju på hur man ser det.

Skogshoran och Karin kommenterade rätt frekvent i bloggen då på den tiden. Och det känns som att det var ljusår sedan, men det var fint, när det varade.
Det är fint nu med på sitt sätt.

Gestapo till din tjänst

"när gud talar till oss är vi schizofrena." 

Det vill jag att alla ska förstå. Alla i hela världen alltså. Åååh, vad jag vill att alla människor i hela världen ska förstå det.
"Jag tror inte på gud, men jag tror på nåt." Gah, släng den i sjön o dränk dig.

Tro på vad som är verkligt i stället. Det du kan se och ta på, höra och känna.
Jag tror jag börjat förankra mig själv i anarkismen, självklart ateismen, men det var ju inte nyhet kanske. Usch då.

Jag känner en aggressivitet mot människor som inte tycker som man ska. Är jag en potentiell diktator då?
Fast jag är ju människa först och jag kan känna empati, typ, lite sämre nu är förr men det kan jag. Och jag vill ju att det ska finnas skyddsnät för människor. Men inte för mig.

Vart är världen på väg när jag får ett brev av min tandläkare för tredje gången efter avbokade tider.
"Här är din tid"
Och sedan under är det överkryssat "om du vill avboka"...
Seriöst. Är de Gestapo nu också?

Kan jag inte få vara min egen jävla Gestapo.

Over and out bitches!

Okej, jag är sönder-stressad. Jag ljög.
Försöker få ihop en text som bara inte går att få ihop, samtidigt som politiker inte någonsin kan bestämma sig och därför skapar en jävla oreda i huvudet på mig.
Det är kul att jag kan skriva här nu, har jag tid med det? Nej. Men jag måste, det är som ett tvång för att släppa hästarna som inte ens är i stallet fria. Fattar ni?

Träffade Graveyard i morse. Grymt sköna snubbar i det bandet. Så det var ju rockigt.

Men nu då. Förvirrad, vill bara ha bekräftelse aaaaaaah, törstar efter någonting. Kicken ni vet. Vart tog den vääääägen?
Jag ska fanimig få ihop den här jävla texten om skolorna innan jag går härifrån idag och det ska kicka ass. Sådärja!

Forts.

Vi har ju alla gjort våra beskärda delar av dumheter i livet. Trots att jag ibland kan känna mig gammal så märker jag ännu tydligare hur gamla alla andra blivit. Jag vill inte åldras. Jag vill inte.
Jag vill vara ung och dum... Eller, ååh. Jag är en sådan paradox. Nästa människa som säger det ordet till mig åker på en snyting. Det är snart 7 år sedan jag var 16 år. 7 år sedan! Folk har ju hunnit dö bort från en, blivit pensionärer o bara allmänt gamla. Men jag, jag är fortfarande 16 år.

Jag förstår inte riktigt hur det där funkar. Men när man väl är över 30 då känns det som att det går jävligt fort tills man blir gammal, men vem vet. Jag kanske kommer hänga med. 40 är det nya 30 liksom.

Åh vad jag längtar efter min 16 årsångest. Friheten i att vara alldeles ensam i den, eller möjligtvis med min vapendragare. "Vi gav upp", som mamma o pappa sa. Jaa, vem skulle inte gjort det. O så det där lilla hoppet som man kanske ändå hade till viss del. Ah, det känns som igår och tiden har bara gått.

Frustrationen talar.

Terapeutiskt inlägg:

Vet ni vad som gör mig arg...
Folk som tror att allting blir bra eller bättre av att skriva, lyssna på musik eller varför inte... ta en promenad.
Promenadfolket är nog värst, fast enligt min erfarenhet hjälper det egentligen bäst. Men ofta man orkar resa på sig, gå ner för trapporna o pendla med benen fram och tillbaka, när man inte ens orkar (punkt).
Lyssna på musik och skriva gör ju ofta bara saken värre. Det blir inte bra för det? Hur många gånger ska man behöva höra de orden?

Vet ni mer vad som gör mig arg...
Att jag har så jävla mycket i mitt huvud just nu att jag inte vet vilken dag det är, vilka texter jag måste skriva, hur jag ska skriva dem, jag har inte ens vett att känna någonting.
Stressad nej? Förvirrad ja.
Ångesten bedövar jag, jag är inte rädd för den som P verkar tro. Jag omfamnar den, den är mig, den är mitt huvud skallandes köksbordet en söndagsförmiddag, den är rysningarna i kroppen när frustrationen växer sig starkare. Den är med alla sina fysiska symptom underbart verklig.
Till skillnad från mycket annat.

Behålla minnet? En förnedrande behandling, en eufori med trötthet och dödsångest som bakslag.
Allt ingen kunde förstå om människor som vi.
Dina ord var mina men gjorde lika ont ändå.

Hjälp mig.

Jag är en känslokall jävel.

På vintern tar mörkret över. Gör oss trötta och får cravings efter solens strålar när det känns som att de når oss.
På våren och sommaren drar jag ner persiennerna och hyllar de regniga dagarna för det mörker som de för med sig.

Min rävsax har jag byggt själv och den sitter jag rätt gött fast i.