Terapeutiskt inlägg:

Vet ni vad som gör mig arg...
Folk som tror att allting blir bra eller bättre av att skriva, lyssna på musik eller varför inte... ta en promenad.
Promenadfolket är nog värst, fast enligt min erfarenhet hjälper det egentligen bäst. Men ofta man orkar resa på sig, gå ner för trapporna o pendla med benen fram och tillbaka, när man inte ens orkar (punkt).
Lyssna på musik och skriva gör ju ofta bara saken värre. Det blir inte bra för det? Hur många gånger ska man behöva höra de orden?

Vet ni mer vad som gör mig arg...
Att jag har så jävla mycket i mitt huvud just nu att jag inte vet vilken dag det är, vilka texter jag måste skriva, hur jag ska skriva dem, jag har inte ens vett att känna någonting.
Stressad nej? Förvirrad ja.
Ångesten bedövar jag, jag är inte rädd för den som P verkar tro. Jag omfamnar den, den är mig, den är mitt huvud skallandes köksbordet en söndagsförmiddag, den är rysningarna i kroppen när frustrationen växer sig starkare. Den är med alla sina fysiska symptom underbart verklig.
Till skillnad från mycket annat.

Behålla minnet? En förnedrande behandling, en eufori med trötthet och dödsångest som bakslag.
Allt ingen kunde förstå om människor som vi.
Dina ord var mina men gjorde lika ont ändå.