Fuck.

Åh, hur ska man stå ut då?

Är glad att jag fick träffa systrarna o mamma idag iaf. Positivt o mysigt.
Är tom, tom, tom, tom.

Dubbelsuck.

7:30 började jag min dag med att bryta ihop. Det var inte ens skönt. Det var bara, bara, bara jobbigt.
Jag har problem, har massa saker jag måste ta tag i. Orkar inte, vad gör man då?

Var var du när dom dömde mig?
Var var du när jag tog mitt straff?
Du som alltid har försvarat idioter

Du var där när jag kröntes kung
Stod på knä när jag behövde en hund
Bäst att vara på den säkra sidan muren
Gardera sig, en annan färg på buren
För oss idioter

Du sa rädslan den går över
Men den där oron stannar kvar
Den gör mig tveksam när du behöver
Snabba avslut, snabba svar
Du sa rädslan pendlar långsamt för oss

Mellan äkta och falsk
Mellan sanning och lögn
Vi är idioter

Jag tror inte på nånting jag hör
Jag tror inte på nånting jag läser
Jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro

Jag ber en bön när ingen ser mig
Du har också mörka hemligheter
Bäst att vara på den säkra sidan tron
Att gardera sig, att inte bränna broar
Folk är idioter

Du sa rädslan den går över
Men den där oron stannar kvar
Den gör mig tveksam när du behöver
Snabba avslut, snabba svar
Du sa rädslan pendlar långsamt för oss.

Hjälp.

Huuuuh. Hur ska jag hinna med alla jobb i morgon !

Update. Det är de här jävla Twitterfasonerna alltså. Puuh.
Jag är stressad. Har inget anteckningsblock. Wtf?
Ska bli kul o se arbetskollegorna igen. Efter renoveringen. Undrar lite hur det ser ut. Men är ju mest ute imÅn. Har bilen iaf så jag kan brumma fort.

Vaknade idag av Lukas som ringde o frågade om jag ville titta på hans fotbollsmatch. Det ville jag såklart. Gullet.

Kalle kom hem. Blond? Haha.

Jag tror att jag ibland tror att det finns en Gud som typ hindrar mig från att göra dumma saker bara av anledning att jag är rädd att han ska straffa mig. Men kan ju vara karma lika gärna iofs.

Oh yeah.

Fullt ös medvetslös ...

Happy-day.

Nice dag trots regnet.
Budget-shopping, fönstershopping, fika, mys med C. I like it.
I kväll blir det öl.

I morgon ska Kalle stylas hos Maria. Haha. Så kul!

För övrigt har jag bara massa hemlisar som ej delas ut kors o tvärs här. Mums.

Kul fast ej ändå.

Åh vad jag önskar att jag haft lite is i magen. Det hade jag tjänat på. Men nu blir jag mest så sur på mig själv. Typiskt. Jag hade ju det på känn liksom.

Ååh.

Hör du ljudet av juli där utanför?
Sist vi sågs var det vinter och en meter snö
Jag kan höra musiken du gav mig i natt
Så här lät det medan ångesten kom ikapp

Jag vill höra en öde helg explodera utanför ditt fönster
Ibland blir jag så störd av tystnaden här

Jag tänker på dig
Jag tänker på dig
Jag tänker på dig ibland

Ge mig en ny drog som tar mig nånstans
Jag behöver en ny medicin och ett nytt land
När jag faller lycklig och fri var det falskt alarm, falsk marknadsföring
men även inbitna lögnare har sin charm

Det finns inga ord för det.

På det här jävla språket.
Jag vet ju att man kan fejka en känsla av lycka eller välbefinnande. Men ska man behöva göra det varje dag, och när man bryter igenom... Ska man behöva längta till nästa dag, för att fortsätta... fortsätta...

Jag bryr mig bara om det som skadar mig. Orden.
Fatta tomheten nu. Jag vill slita, skrika, slänga bort allting.

Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Säger P.

Jag drömmer drömmar, hårda vassa kanter och jag skär mig och jag hinner aldrig i tid, jag hinner aldrig i tid till livsavgörande beslut.

Sleep well fight tight.

Godnatt.
Jag längtar till i morgon.

Buisy.

Massa jobb igen. Skönt. Kul o allt det där.
Blir bio, middag och firande i helgen. Sedan kommer em hem snart o då ska vi käka middag. Ser jag fram emot. Consti kommer hem tyyyp snart.
Finns nog en hel del spännande saker som sommaren har på lur kan jag tro

Jag älskar V for Vendetta. 
Evey Hammond: Who are you? 
V: Who? Who is but the form following the function of what and what I am is a man in a mask. 
Evey Hammond: Well I can see that.
V: Of course you can. I'm not questioning your powers of observation; I'm merely remarking upon the paradox of asking a masked man who he is.

Sesam öppna dig.

Åh. Allt var så perfekt, men allt skulle envisas med att gå åt helvete.
Dina ord skar in i mig, mina avdomnade tårar som bara hittar dit din röst går.
Jag är rädd för mig själv och rädd för dig.

Ledsen.

Får dock skylla mig själv.

Orkar dock ej tycka synd om mig själv mer. Long enough right...

Tvånget.

Omoget, jag kunde nog inte sagt det bättre själv. Mycket att göra nu. Stormen för lugnet. Åh, vad rädd jag är för det där lugnet. Det närmar sig nu och jag vill inte. Jag vill inte ha det. Jag kommer inte klara av det, jag vet ju redan det. Det går bara inte.
Mycket att prata om i morgon helt enkelt. Så är det bara. Men jag vet ju hur jag kommer vara.
Måste sluta vara sjuk, måste vara pigg, måste jobba, måste skriva, måste köpa saker jag inte har råd med, måste måste måste. Ingenting som jag inte vill. Det är väl dags att lära sig det nu. Men om man vill, men inte kan, eller vågar eller orkar. Då blir det lite trixigare.
Fuck it, not worth fighting for.

Spinning.

Sjuk. Riktigt ont i halsen o seg. Tråkigt näst sista veckan på jobbet. Kommer sakna det väldigt mycket. Det har iaf fyllt mig med mening. Är rädd för tomheten och meningslösheten när det tar slut.
Funderar på om p tänker på det. Hon vet ju att jobbet haft stor betydelse för mig.
Är rädd för tankarna som börjar komma tillbaka.
Men det är ju jag, mina tankar. Inget att vara rädd för egentligen.
Trött på klyshor om vad hur och när man ska känna saker. Trött på att mina känslor är klyshiga likaså.

Jag känner mig helt borta.

Ett ögonblick.

Whisky, ensamhet, serier, bra musik.
Det är inte bra, men det är överlevnadsmode. Tydligen något positivt. Något man inte ska sluta med bara sådär. Känns ju skönt, att slippa sluta, att köra bilen rakt in i bergsvägen utan att trycka på bromsen.
Inga bromsspår ska finns efter min bil, det ska bara gå rakt i full fart framåt.

Kent har hjälp mig idag.  
Allt som är och allt som varit
Allt vi tänkt och allt vi drömt om
Alla våra högtflygande planer
Dom sprack på små detaljer som man glömt

Jag trodde att jag visste vad jag ville
Men vad fan jag var så ung och dum och full då
Allt värt att veta har du lärt mig
Men du säger att jag inte står i skuld

Så håll ditt huvud högt
För jag älskar allt du gör
Håll ditt huvud högt
Det är allt man kan begära

Jag vet att du gav mig all din kärlek
Utan krav på en motprestation
Åh som jag önskar jag var värd dig
Att jag kunde ge dig nånting lika stort

Men håll ditt huvud högt
För jag älskar allt du gör
Åh håll ditt huvud högt
Jag har allt man kan begära

Suck.

Fuck it. Orkar ej.

Seg, trött, grinig.

Paradoxen

P kommer på en massa paradoxer om mitt liv. Jag är fan trött på det. Hela mitt liv har jag hört att jag är en paradox, och tagit åt mig dessutom.
Kanske inte mer än rätt. Vad vet jag.

Fuck me.

Förvirrad i huvudet. Vad gör man då.
Jag vet.

Jag är arg, det bådar ej gott.

Puttenutte

Ja fan josse. Det är fan inte lätt att vara vid liv...

Seriously?

Ska jobba på söndag. Får ledigt de där dagarna jag bad om. Jävla onödigt om man fan inte har en jävla festivalbiljett att åka dit med. Jag kanske ska luffa i min bil. Jag skulle tom kunna tänka mig att ha biljett till campingen men inte till festivalområdet. Haha, nej, skämt åsido.
Jag vill vill vill.
Tur att jag har en snäll kille o en peppande Jessica som hjälper mig att försöka hitta biljetter. Attans bananer att jag missade den igår. ÅH!

Nu ska jag snart till P. Se vad det kan erbjuda mig en dag som denna.

Eko eko.

Det ekar i min skalle.
Jag har mejlat lite folk som säljer P&L biljetter idag. Får se om man kan får något svar. Och om det jävla jobbet kan ge mig mitt schema någon jävla gång. Blir lack. Usch.

Jag orkar inte skriva mer, jag har ingen energi. Men jag måste, måste, måste verkligen göra det!

Jobba jobba jobba.

Har haft helt otroliga kramper i magen idag. Ej någonting jag tänker fortsätta med direkt.
Igår kändes det som att jag skulle avsluta det hela, men vad egoistiskt, lite ironiskt för jag är ju feg, samtidigt som det är fegt att avsluta.

Känns som att jag inte har något att se fram emot. Känns som att jag ville dö för att denna vecka är så jävla jobbig. Och hur jävla patetiskt är inte det, men vem bryr sig?
Sedan kollade jag på den mest vidriga film jag någonsin sett.

Nu ska jag sätta igång o jobba.

Ta med mig nu.

Gråter. Jävla skit.

On the flipside.

Jag var tydligen med i rikssändningen av rapport i morse. Ej kul. Kan man ej få bli tillfrågad innan de filmar det. "Det kommer bara sändas i Västnytt" hörde jag de yppa något ord om. Dessa journalister kan man inte lite på, det ska gudarna veta.

Just nu har jag så jävla mycket att göra att jag inte vet in eller ut.
Det är endast tre veckor kvar på praktiken. Helt ofattbart måste jag säga. Jag tror jag överlever. Om jag överlever denna veckan så är det nog lugnt sen. Eeeh he.

Ringde och bokade om tandläkaren för sjätte gången idag. De måste ju fan vara lite jävla tydliga någon gång. Jag blir förbannad.

Jag behöver gå till P, är lite rädd att jag kommer flippa ur snart.

Trött.

Jag är en svikare. Fy fan.
Snart back to work.
Orkar fan ej, men jag kommer ju göra det. Så är det bara.
This fuckin week then it is over.

Förlåt.

Vi får inte gå i döden med sparade krafter. - GUNNAR EKELÖF

Detta fick mig att gå igång, rent filosofiskt och existentiellt.
Om man inte har några sparade krafter så borde man helt enkelt gå i döden.
Fast de flesta tänker nog tvärtom. Att man ska ge allt, allt, allt man har och inte spara på något. Och det är ju helt rätt, när man har de där krafterna. Eller så kan man ju bli pushad av det liksom att ge lite till. Jag blir nog mer, jaha, då var det dags.

Det är lite som när jag brukar sitta o fundera över det där citatet jag föll så pladask för en gång (jag hade det till och med på min lunarstorm).
"You should not wound what can not kill", säger Lex Luthor till sin pappa när han sitter i fängelse.
Men under de sex åren det här citatet cirkulerat i mig har jag vänt så in i helvete på det att jag nu mer ser det negativt också. Det är ju iofs rätt negativt i grunden, men jag tänkte liksom först att det pushade mig att ingen skulle kunna skada mig för ingen kan döda mig, rent krasst.
Men nu har jag börjat tänka på att det typ är för att man helt enkelt ska döda de som är svagare än en själv. Och det är ju enligt mig helt fel. Typ att det betyder att håll du dig till att skada dem i din egen klass. Eller de som är svagare: "You should wound what you can kill"...
Varför har det blivit såhär.

Och när jag har sämsta jävla dagen i mannaminne så hör jag Don't speak med No Doubt som jag väldigt starkt förknippar med Walle. Och då sörjer jag. Eller "sing me a song" med return, som spelades på begravningen. Den får mig att gråta. Känna.
Förlåt

Förvirrad.

Vänder snabbt.
Hur känns det att vilja dö? Känner alla typ likadant?
Eller är det väldigt olika?

Hos frisören

Förlåt men är det någon som kommer ihåg om jag skrev något i torsdags?

Sitter med min tredje portion färg i håret just nu. Först kall blond sedan blekning sedan en rosa! Vad händer? Me are crazy!
Det blir nog bra. Känner mig helt nervig idag. Ej bra alls. Men jag kan nog gräva ner mig lite djupare.
I morgon ska jag jobba på valet. Hoppas ni andra får en fin söndag. Jag orkar ej.
Nästa vecka är en sådan helvetisk vecka så att jag är orolig att jag inte kommer överleva.
Eller nej. Är ej orolig.
What Ever happens, happens...

Vissa har en sånt där ansikte. Typ smalt O så har de typ kort kort nästan lite punkigt hår. Alla dem ser lika ut. Typ Mona Sahlin. Typ. Typ.

Ja, ja.
Jag skyller eventuella felstavningar på autocorrect.

As teardrops fall.

Jag tror att jag skrev ett inlägg igår? Men det har försvunnit på grund av något slags problem med Blogger. Jag blir så förbannad och hoppas att det kommer tillbaka.
För övrigt är jag förbannad ändå. Och helt jävla känslomässigt labil.
Började med att jag slocknade två timmar när jag kom hem, kanske inte konstigt eftersom jag varit helt död på jobbet idag. O efter den här veckan...
Sedan har jag i princip suttit o lipat till amerikanska serier, som Bones. Äkta kärlek, sorg och död och allt sånt där äckligt äkta men falskt.
Ja, eller jag har då aldrig varit med om en sådan verklighet i alla fall.
Därför ska jag avsluta kvällen med att kolla på Vampire Diaries och dreggla över snygga killar istället. Alltså, alla i den serien är ju snygga. Helt otroligt. Mums på Damon (stavas?) och han läraren och typ lillebrorsan och han den blonda....
En gång när jag trodde:

Aldrig mer ska jag känna dina osynliga fingrar 
röra 
det du trodde var ditt 

en vindpust som strök över min kropp.

I tanken och drömmen var jag din 
men så verkligt onåbar.


Det måste ha gjort ont
att den storm du orsakade aldrig lugnades


att dina begär förblev otillfredställda.

Aldrig mer ska jag känna din andedräkt 


som ett virvlande monster mot min hud
 i ett lustfyllt lekförsök
.

Betrodd med de djupaste hemligheter
,

ett övertag som gav övermänskligt förtroende
.

Tillit till en djävul med en vacker ängels skepnad


om det ändå inte vore du 
min vän,


om jag ändå kunde säga nej
till dig.

Rivsår som inte syns
skär min själ itu,


minnen av ett gammalt sår, 
öppet blöder jag för dig.


Tillräckligt övertygande aktör
 för att leva 

en era som var över
redan nittiotre.


Jag gjorde det enkelt att 
utnyttja 

det sista ur det hjärta som redan var ditt.

Arg+Hjälp mig

ÅH!

Varför får jag inga kommentarer för?

Och varför blir det alltid stökigt direkt efter att man städat köket?

Det är bra att ha supplies hemma. Det är en sak som är säker (än)...

Sedan undrar jag om man kan skriva:

"det var allt du var", eller nej det vet jag ju att man kan skriva, men det blir ju liksom två "var" i rad.
Men man kan väl inte skriva:
"det är allt du var"... ??
Det har snurrat ihop sig i min skalle. Men om man säger "är" så måste det väl i så fall handla om att "just nu" är det allt du var men det kan komma att förändra sig, vilken i sin tur måste betyda att det är ett föränderligt tillstånd man pratar om. Vilket det ju egentligen inte är eftersom det redan har varit. Men sedan kan det ju förändras liksom i och med att jag som skriver detta får nya eller andra erfarenheter och alltså ändrar min syn på saker=föränderligt.

Help me please?
Om man nu kan skriva båda? Vilket låter bäst...

Shut the fuck up.

Jag tror att jag tog en allergitablett. Men jag kan typ inte andas. Hosta bort bort hosta. Sån där jobbig rethosta som gör att ju mer man hostar desto mer hostar man.
Jaha, kollade in massa bilder från förra året (håret). Då var jag nöjd med mitt hår. Nu är jag det ej, som tur är får jag komma tillbaka på lördag och göra om det. Klockan tio dock, men vad gör man inte. Känns vettigt att komma upp i tid i vilket fall. Beror ju iofs på vad dagen innan bjudit på. Men som det ser ut nu blir det kanske ett besök hos föräldrarna. Det var tydligen längesen.
Sharpen me, sharpen you.

Allting i mig idag strävar efter att känna någonting. Det är faktiskt tomt.
Jag hade ju en liten klagan på hostan, men det var mest ett infall för att jag hostade just då.
Egentligen tror jag att det är bättre att jag klagar, för då kännar jag iaf.

"Jag klagar, därför är jag." Vad skulle du säga om den Descartes?
Sluta upp. Håll opp, som en kär gammal dansk tant brukar säga på äldreboendet där jag jobbar (ibland).

Vet ni att man kan substitutera känslor? Det är nog mitt favvo-ord. Substitut. Det finns ju sådant till allt. Allt allt allt.
Så länge det finns ord att gå runt ett annat ord och fantasi nog att göra det så finns det substitut.
Så länge det finns känslor så finns det sätt att döva och förstärka dem.
Goodddiiieee!

Depeche

You had something to hide
Should have hidden it, shouldn't you
Now you're not satisfied
With what you're being put through

It's just time to pay the price
For not listening to advice
And deciding in your youth
On the policy of truth

Things could be so different now
It used to be so civilised
You will always wonder how
It could have been if you'd only lied

It's too late to change events
It's time to face the consequence
For delivering the proof
In the policy of truth

Never again
Is what you swore
The time before
Never again
Is what you swore
The time before

Klagorösten

Har lite svårt att hålla mig vaken och röker som en borstbindare just nu.
Har också fått lära mig varför man säger borstbindare. Tack Oden. Det var intressant att veta.
Tycker inte om att man slänger sig med en massa uttryck som man inte vet vad de betyder. Det var som när jag fick lära mig vad "det gå på ett ut" betydde. Nu är ju det stenklart vad det betyder men då hade jag ingen aning. Får väl tillägga att det var ett par år sedan men jag var nog 17 år.
Det lönar sig att fråga, och att ifrågasätta. Det har jag lärt mig. Tror jag.
Fast jag får ju rätt mycket skit för att jag ifrågasätter allt. Egentligen ifrågasätter jag inte alltid för att jag tror att jag vet bättre eller har rätt utan för att jag vill höra de verkliga argumenten för folk säger så mycket utan att egentligen tänka på det. Färgade av normer i samhället kan man lätt slänga ur sig någonting som kanske inte är underbyggt för att det är enkelt eller känns rätt.
Men sedan när man vänder och vrider lite på det kanske det inte alls är så bra eller rätt som man först tyckte.
Det gäller ju självklart mig också. Men jag ifrågasätter väldigt mycket mig själv också, det hoppas jag att alla förstår. Det är ju inte så att jag bara ifrågasätter andra liksom.

Jag kan inte riktigt fokusera. Måste egentligen skriva men jag har ingen energi, inget fokus. Inget självförtroende. Men nu byggs det snart på hög och jag måste ju få något ur världen.

Jag är väldigt arg hela tiden. Men jag har liksom ingen att rikta min ilska på. För alla runt omkring mig är ju snälla liksom. Men jag känner mig som en tickande liten bomb som bara letar efter någonting att explodera över.

"Om jag inte klagar har jag ingenting att säga".

Ett litet svårstavat ord

Egoismen är stark ibland.
Jag är så jävla trött. Jobbar kväll varje dag denna veckan typ, o de kvällar jag inte gör det har jag kurs. Vill bara att denna veckan ska vara över.
Vet inte riktigt hur jag ska klara den, eller jo det vet jag.
Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte med vardagen, kämpandet, pusslet.

Kontinuitet. Finns det ett ord som heter. Visste du det P?
Det är tydligen väldigt viktigt för vissa människor, i vissa situationer.
Kontinuitet, kontinuitet, kontinuitet.
Det är vad som kommer att ta död på mig, jag klarar inte av det. Det räcker med ett jävla felsteg i hjärnan i ett svagt litet ögonblick så kommer allt vara borta. Som vanligt men lite tyngre, svartare, kanske.
Vad vet jag, inget jag behöver bekymra mig om...
Jag hatar egoismen i mig. Likgiltigheten kommer att lämna mig ensam i första hand.

P borde veta att kontinuitet är väldigt viktigt, med all den jävla erfarenhet P har. Ingen, som inte är döv eller helt sönderknarkad fattar ju att mina mejl, mina ytterst konkreta ord face to face varit ett rop på hjälp i ett ett försök, ett litet jävla försök att nå fram, men nej. Ingen kan förstå denna hjärnans onaturliga impulser och tankar.

Jag behöver egentligen kontinuitet vad den än gäller. Men det är alltid, alltid för mycket begärt.

Ytlig

Ledsen.
Mitt hår är orange. Trots fyra timmar hos frissan. Typiskt. Ska dit på onsdag o fixa det men nu mste jag gå runt såhär.
Klippningen blev bra iaf.

='(

Breakethrough

Vackert ord.
Jag tyckte att P hade ett breakthrough igår.
Det kanske möjligtvis är jag som borde ha ett, fast i vår lilla allians så är det nog positivt vem som än har det tror jag.
P såg, förstod och berättade. Jag tror att hon förstod i alla fall. Det gäller att vara tydlig. Vartenda ord kan ju tolkas och böjas till min nackdel.
Men det där breakthrough'et gör mig faktiskt lite glad, såhär dagen efter.

Det viktigaste för mig är att inte låta mig manipuleras i omedvetenhet. Jag vill inte gå på sådana där psykologiska trick. Det gör jag säkert hela tiden, men där jag ser dem uppmärksammar jag dem och bryter.
Det som är ännu mer viktigt är sanningen. Diffust. Men jag vill veta sanningen. Inte att P sitter och håller på den till ett bättre tillfälle, det är inte schyst, no fair game, för att uttrycka det på ett annat sätt.

All man gör är bara plast.

Det är så jävla jobbigt nu.
Jag önskar att jag inte åkt dit i dag.
Jag har ingenstans att göra av mig själv. Vart ska jag förvara mig själv?
Jag slits mellan framtid och frustrationens nu, och ingenting hjälper. Nästan ingenting. Längre.
Vad gör jag då?

Gah.

Säg nej och säg ja

När jag ska säga nej så skriker kroppen ofta, "neeeej säg inte nej, säg ja."
Det är en hemsk åkomma, något jag arbetar med dagligen faktiskt. I de flesta fall unsuccessful i det avseendet. Men idag lyckades jag, med stöd från C, my love.
Det slår mig också dagligen när jag skriver om olika människor hur lika vi är när fasaden ligger på, professionalitet eller något annat tjafs.
Det slår mig att jag tillåter mig bli imponerad av andra människor och hur liten jag själv är i det stora hela. Hur liten jag är när jag behöver hjälp för att sätta ord på mina känslor, hur lyckligt lottad jag är som har personer runt mig som inte ens behövt kräva hjälp utan kan köpa hjälp. Till mig, till fattiga lilla jag som inte bidragit med en skit till skitvärlden.

Jag minns en kurs vi läste om att journalister sätter agendan i många fall. Vi avgör på olika sätt vad personer kommer att läsa och kommer att se. I alla fall innan flashbacktiden. Vilken jag faktiskt välkomnar. Men tidningarna kan väl på ett mer nyanserat och professionellt (love the word) sätt avgöra vad som är av allmänt intresse och således sortera bort det där andra. Men det är det där andra som gör att typ flashback är så bra. Jag vill inte att någon annan ska ta dem besluten åt mig, vad jag ska läsa, se eller höra.
Dock är jag i det avseendet en mycket mycket liiiiten människa, som gärna frossar i mord, blod och seriemördare. Dock inte på det där perverterade sättet som vissa andra, men för att det är intressant att se verkligheten.
Ocensurerad.


Skadade bitar 
Pratade vi om idag. Kan det bli mer diffust? Jag kommer inte få ihop den tankegången hur jag än gör faktiskt. Mer än att jag är skadad. Ingen har skadat mig, men antingen är jag född skadad eller så är jag jävligt fragile och har skadats genom diverse mindre företeelser.
Vad får en människa som har allt att inte vilja mer?
Fuck, jag har verkligen ingen aning. Det måste ju vara genetiskt. Nu är det dock försent. Alldeles för sent... Det kommer aldrig bli bra.

Jävla skit.

Kul att mitt inlägg jag skrev försvann.

Jag hatar mig själv idag.


Är det inte tröttsamt med tid. Antingen finns det för lite tid eller för mycket tid. Det finns ju aldrig lagom med tid direkt.
Oftast finns det ingen tid.

Fettfritt

Varför har jag ingenting att skriva.
Kom dock på att varje dag jag åker till jobbet åker jag förbi stora reklamplanscher med "seven elevens" fettfria glass. Det får mig att minnas tillbaka 10 år i tiden. Jag var smal och fin och ute med systrarna i stan och då hade den glassen precis kommit. Jag gick förbi, mina systrar åt sådan där vanlig kulglass, men jag vägrade. De föreslog att jag skulle äta seven elevens glass men som sagt, vi gick förbi.
När vi kommit en lång bit därifrån, hände någonting inom mig och jag vill plötsligt ha. Jag sprang upp längs hela Kungsgatan för att köpa den. Och så gott det var. Fantastiskt. Det där bitterljuva, i att äta, kall glass som smakade någonting annat än äpple, det syndiga och onyttiga som skulle resultera i flera, flera joggingturer.

Det slår mig, varje år. Jag har inte köpt den en enda gång sedan dess tror jag.

Revolt

Nu har min artikel tagits bort från nätet för att vi varken har lust eller tid att svara frågvisa ungdomar. Jag kan väl känna att det är ett nederlag. Men det är inte mitt beslut, och jag står fortfarande för artikeln. 

Jag tyckte också om att göra revolt emot allt vad vuxenvärlden stod för när jag var 15 år. Jag tyckte också att mina åsikter var rätt och alla andras fel. (Vem försöker jag lura, det gör jag fortfarande).

Jag känner mig också nu ännu mer säker på att jag inte tycker om människor särskilt mycket, eller ja, världen. 

Allting är så egoistiskt, om jag inte får bestämma vill jag inte vara med. Allt som jag hatar hos mig själv, som gör det omöjligt att leva med mig själv ser jag hos alla andra. Det underlättar inte precis. 

Nog om det där nu. 

Långt inlägg?

Är det jobbigt nu?

Ja, men att jag känner mig frustrerad är i alla fall en känsla.

Stressad som fan just nu. Måste hinna hem innan jag ska ut på jobb till Tuve. 

Hejdå. 

Rooolling

Så blev det inget kvällsjobb idag och jag börjar känna mig stressad.
Bara en månad kvar på praktiken men jag vill inte gå tillbaka till skolan. Vill, vill, vill inte.

Nu måste jag i alla fall börja packa ihop mig för att ta mig hem till min galning till hund för att sedan kanske ta mig ut på en springtur för att sedan slockna i sängen förhoppningsvis.
Rull, rull.
Trött som bara den i huvudet, men orkar inte bry mig. Orkar inte bry mig om någonting utan bara...
rull rull...

Bränner

Det har på något sätt utbrutit något slags tumult efter den där artikeln skrevs. Jag kan inte låta bli att bli lite extra taggad och destruktiv.
Jag uppmanar till yttrandefrihet, det ska väl välkomnas att ungdomarna tycker och tänker.
Jag står fortfarande för det. Önskar bara att dialogen var mer öppen.
Men jag är ju bara en minikugge i ett megahjul.

Har ganska mycket att göra, men vill mycket hellre skriva här.
På torsdag ska jag till P. Jag har egentligen ingen lust. Jag blir arg om det funkar, jag blir arg om det inte funkar. Så hur som helst så kommer jag bli arg. Som vanligt.

Så jävla tom känner jag mig. Frustrerad, ofokuserad. Mätt. Mätt på livet. Mätt på lägenhet, hundar, jobb, resor, tankar, almanackor, datorer, trött på tiden, avskavt nagellack, frustrationen, telefoner, musik. Trött på allt.

Egomig

Riktigt äcklig söndag, och den kommande veckan känns inte bättre.
Ska dock försöka lägga in ett par löp-pass. Ska komma igång igen.
Varför har den där allt- eller inget-känslan förföljt mig hela mitt liv?
På ett sätt vill jag inte bli av med den, men P skulle säkert vilja normalisera mig och göra mig av med den.
Men den är ju en del av mig, lär dig leva med det.
Man tycker ju att man borde gjort det vid det här laget, men jag bara skadar mig själv med mitt sätt att tänka.
Ja, för det är det enda sättet du vet, skulle P säga med baktanken att det finns massa fler och bättre sätt att tänka.
Men skulle inte det ta bort det elementära i att var mig, vart skulle jaget ta vägen då?
Jag ser ner på människor som mantrar sig själv till att tro och känna saker. Det fungerar ju säkert men det känns så falskt och oäkta.
Jag är den jag är. Jag gör det jag gör. Jag står inte alltid för det, men för det mesta gör jag det. Jag har ångest. Jag vill inte alltid leva, och jag ser inte någon direkt framtid. Men jag har kul ibland.
Jag hatar, tycker om, bryr mig om och engageras. Jag känner. Ibland för mycket, ibland för lite. Jag lyssnar inte alltid på vad andra säger, jag dömer och har fördomar,  jag är feg ibland, paranoid, jag säger vad jag tycker lite för ofta. Jag är ful med potential att vara snygg.
Men jag är alltid jag.

På tal om P. Jag får någon slags adrenalinkick tror jag när jag tänker på det. Som ett spel, ett spel som egentligen bara jag förlorar på att spela. Eller jag skulle ju kunna vinna, men då ska jag nog sluta se det som ett spel.
Nu var det ju tre veckor sedan, jag går och väntar på smällen och hoppas bara att jag kan hålla ut till sommaren. Jag håller den dock i schack och på armslängds avstånd hela tiden.
Jag är inte så glad på P för tillfället. Vilket gjorde att jag kom o tänka på en "dikt" jag skrev i gymnasiet. Med tanke på någon helt annan.

Professionell 
ordet smakar 
pissljummet vatten
i min mun
ingenting
det var allt du var.

Mangirl

Det blev mycket skratt igår. Fick nästan lite träningsvärk i käken. Gött sådant.
Men sedan dess har jag återgått till mitt vanliga mordiska jag. Ja, jag börjar nästan bli rädd för mig själv med vad jag skulle kunna göra när frustrationen blir övermäktig.
Det är bara att spänna musklerna och göra något testosteronigt som att slå, sparka och ha sig. Jag får också en väldigt intensiv önskan att kasta saker, men jag måste kasta på någon och det är där som vettet är starkare. Oftast.
Men det hindrar mig i alla fall inte från att drömma mordiska drömmar.
Promenad, hjälpte inte.
Jobbar kväll mycket denna veckan. Bra det.


I'm sorry for the times that I didn't come home
left you lyin' in that bed alone
was flyin' high in the sky when you needed my shoulder

you're like a stone hangin' round my neck, see
cut it loose before it breaks my back, see
I've gotta say what I feel before I grow older

I'm sorry but I ain't gonna change my ways
you know I've tried but I'm still the same
I've got to do it my own way.