As teardrops fall.

Jag tror att jag skrev ett inlägg igår? Men det har försvunnit på grund av något slags problem med Blogger. Jag blir så förbannad och hoppas att det kommer tillbaka.
För övrigt är jag förbannad ändå. Och helt jävla känslomässigt labil.
Började med att jag slocknade två timmar när jag kom hem, kanske inte konstigt eftersom jag varit helt död på jobbet idag. O efter den här veckan...
Sedan har jag i princip suttit o lipat till amerikanska serier, som Bones. Äkta kärlek, sorg och död och allt sånt där äckligt äkta men falskt.
Ja, eller jag har då aldrig varit med om en sådan verklighet i alla fall.
Därför ska jag avsluta kvällen med att kolla på Vampire Diaries och dreggla över snygga killar istället. Alltså, alla i den serien är ju snygga. Helt otroligt. Mums på Damon (stavas?) och han läraren och typ lillebrorsan och han den blonda....
En gång när jag trodde:

Aldrig mer ska jag känna dina osynliga fingrar 
röra 
det du trodde var ditt 

en vindpust som strök över min kropp.

I tanken och drömmen var jag din 
men så verkligt onåbar.


Det måste ha gjort ont
att den storm du orsakade aldrig lugnades


att dina begär förblev otillfredställda.

Aldrig mer ska jag känna din andedräkt 


som ett virvlande monster mot min hud
 i ett lustfyllt lekförsök
.

Betrodd med de djupaste hemligheter
,

ett övertag som gav övermänskligt förtroende
.

Tillit till en djävul med en vacker ängels skepnad


om det ändå inte vore du 
min vän,


om jag ändå kunde säga nej
till dig.

Rivsår som inte syns
skär min själ itu,


minnen av ett gammalt sår, 
öppet blöder jag för dig.


Tillräckligt övertygande aktör
 för att leva 

en era som var över
redan nittiotre.


Jag gjorde det enkelt att 
utnyttja 

det sista ur det hjärta som redan var ditt.