Det finns inga ord för det.

På det här jävla språket.
Jag vet ju att man kan fejka en känsla av lycka eller välbefinnande. Men ska man behöva göra det varje dag, och när man bryter igenom... Ska man behöva längta till nästa dag, för att fortsätta... fortsätta...

Jag bryr mig bara om det som skadar mig. Orden.
Fatta tomheten nu. Jag vill slita, skrika, slänga bort allting.

Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Det måste vara ensamt. Säger P.

Jag drömmer drömmar, hårda vassa kanter och jag skär mig och jag hinner aldrig i tid, jag hinner aldrig i tid till livsavgörande beslut.