Egomig

Riktigt äcklig söndag, och den kommande veckan känns inte bättre.
Ska dock försöka lägga in ett par löp-pass. Ska komma igång igen.
Varför har den där allt- eller inget-känslan förföljt mig hela mitt liv?
På ett sätt vill jag inte bli av med den, men P skulle säkert vilja normalisera mig och göra mig av med den.
Men den är ju en del av mig, lär dig leva med det.
Man tycker ju att man borde gjort det vid det här laget, men jag bara skadar mig själv med mitt sätt att tänka.
Ja, för det är det enda sättet du vet, skulle P säga med baktanken att det finns massa fler och bättre sätt att tänka.
Men skulle inte det ta bort det elementära i att var mig, vart skulle jaget ta vägen då?
Jag ser ner på människor som mantrar sig själv till att tro och känna saker. Det fungerar ju säkert men det känns så falskt och oäkta.
Jag är den jag är. Jag gör det jag gör. Jag står inte alltid för det, men för det mesta gör jag det. Jag har ångest. Jag vill inte alltid leva, och jag ser inte någon direkt framtid. Men jag har kul ibland.
Jag hatar, tycker om, bryr mig om och engageras. Jag känner. Ibland för mycket, ibland för lite. Jag lyssnar inte alltid på vad andra säger, jag dömer och har fördomar,  jag är feg ibland, paranoid, jag säger vad jag tycker lite för ofta. Jag är ful med potential att vara snygg.
Men jag är alltid jag.

På tal om P. Jag får någon slags adrenalinkick tror jag när jag tänker på det. Som ett spel, ett spel som egentligen bara jag förlorar på att spela. Eller jag skulle ju kunna vinna, men då ska jag nog sluta se det som ett spel.
Nu var det ju tre veckor sedan, jag går och väntar på smällen och hoppas bara att jag kan hålla ut till sommaren. Jag håller den dock i schack och på armslängds avstånd hela tiden.
Jag är inte så glad på P för tillfället. Vilket gjorde att jag kom o tänka på en "dikt" jag skrev i gymnasiet. Med tanke på någon helt annan.

Professionell 
ordet smakar 
pissljummet vatten
i min mun
ingenting
det var allt du var.