Säg nej och säg ja

När jag ska säga nej så skriker kroppen ofta, "neeeej säg inte nej, säg ja."
Det är en hemsk åkomma, något jag arbetar med dagligen faktiskt. I de flesta fall unsuccessful i det avseendet. Men idag lyckades jag, med stöd från C, my love.
Det slår mig också dagligen när jag skriver om olika människor hur lika vi är när fasaden ligger på, professionalitet eller något annat tjafs.
Det slår mig att jag tillåter mig bli imponerad av andra människor och hur liten jag själv är i det stora hela. Hur liten jag är när jag behöver hjälp för att sätta ord på mina känslor, hur lyckligt lottad jag är som har personer runt mig som inte ens behövt kräva hjälp utan kan köpa hjälp. Till mig, till fattiga lilla jag som inte bidragit med en skit till skitvärlden.

Jag minns en kurs vi läste om att journalister sätter agendan i många fall. Vi avgör på olika sätt vad personer kommer att läsa och kommer att se. I alla fall innan flashbacktiden. Vilken jag faktiskt välkomnar. Men tidningarna kan väl på ett mer nyanserat och professionellt (love the word) sätt avgöra vad som är av allmänt intresse och således sortera bort det där andra. Men det är det där andra som gör att typ flashback är så bra. Jag vill inte att någon annan ska ta dem besluten åt mig, vad jag ska läsa, se eller höra.
Dock är jag i det avseendet en mycket mycket liiiiten människa, som gärna frossar i mord, blod och seriemördare. Dock inte på det där perverterade sättet som vissa andra, men för att det är intressant att se verkligheten.
Ocensurerad.


Skadade bitar 
Pratade vi om idag. Kan det bli mer diffust? Jag kommer inte få ihop den tankegången hur jag än gör faktiskt. Mer än att jag är skadad. Ingen har skadat mig, men antingen är jag född skadad eller så är jag jävligt fragile och har skadats genom diverse mindre företeelser.
Vad får en människa som har allt att inte vilja mer?
Fuck, jag har verkligen ingen aning. Det måste ju vara genetiskt. Nu är det dock försent. Alldeles för sent... Det kommer aldrig bli bra.