Hata jobb.

Det är okej idag för jag är så trött att jag bara vill försmäkta. Helt otroligt. Känns som att jag ska somna när som helst. Längtar till den här dagen är över.

Jaja. Den kommer ju vara över någon gång.

Mys.

Sol sol nära vän bad.
Fantastiskt.

Fly away.

Det gör ont. Fan.
Men det blir bättre.

Kan man tänka så?

Death must enter life only to define it.

Zombies.

"Vi kallar dem zombies"
Alla människor är människor och det är det jag hatar mest med världen.
Läkare, lärare, sjuksköterskor, vaktmästare vad fan du nu är och då tycker du och påverkar någonting. Och det gör mig rädd.

Winning.

Döpt om spelet. Spotta inte i koppen. Jag vinner såklart.

Pain.

Weak. Weak. Weak.

Anxiety. Känslor jag inte kan hantera. Tomhet i huvudet. Obefintlig ork. Sova. Sova. Sova.
Jag vill inte vara ärlig.

Häng Gud.

It fucking hurts so to say goodbye to the only thing keeping you alive.
I'm so sorry.

Mmm.

Haven't slept in a week
My bed has become my coffin
Cannot breath, cannot speak
My head's like a bomb, still waiting
Take my heart and take my soul
I don't need them anymore

Trött på skiten.

När dom utnyttjar oss. Hur fan kan de ha mage att ifrågasätta att jag ska åka iväg i helgen?? Hur fan kan de... de vet ju inte vem de pratar med. Jag kan inte ta vad som helst.
Jag får ett schema och jag anpassar mig efter det. jag bryr mig inte om om du är chef eller fucking statsministern.
Fuck it. I am so over that place.
At least I am fucking honest.

Tack älskling.

Varför gråter josse?

Tomheten.

Det gör så jävla ont i dag. O de blå hjälper inte.
Det är svart.
Ensamheten. Det kalla och varma. Idag finns ingenting.
Fan p, du borde fattat att jag skulle hålla käften. Att vi Inte skulle riva. Jag skulle inte rivit. Jävla idiot-josse.
Hur många kalorier bränner ångest?

Fuck it.

What do you got bitch?

Yeah yeah.

Jobbet. Gör ingenting. Åh. Det gör mig ledsen att jag inte kan vara allt jag borde vara för de som behöver eller vill det.
It fucking sucks.

Igår var en Fin kväll för att fira en fin vän.
Min födelsedag orkar jag dock ej fira. Det känns så meningslöst att fira något man har ångest inför. Men ingen i min familj verkar förstå det. Och presenter är ju kul.

Förlåt.

Får ont i magen när jag tänker på p. Jätteont.
Jag är rädd. För det finns ingenting.

Jag är bakis och började jobba kvart i sju. Jag hoppas jag hinner sova lite sen. Och får man i sig en bärs är man redo att vara trevlig igen.
Hade en grymt spontant kul kväll med systrarna o respektive igår.
Jag är tacksam att jag kan ha kul.
Idag ska jag ha kul igen. Så jag är lyckligt lottad på det viset. Det är det inget snack om.
Alla vet det. Alla vet det.

Ord.

Säg ingenting!
Jag älskar att alla dagar har ett slut. Jag hatar att de börjar om igen.
Meningslöst.

!!!

Em och jag i London. Fin födelsedagspresent om man säger så.
How awesome!

För övrigt vill jag inte riva. Nej. Men jag vågar inte säga nej.
Till vilken mening. Jag är så in i helvete hopplös.

Pick myself up.

Back at work. Igår vart det bio med drinkar efteråt. Gött.
Idag slutar jag tidigt och tänkte dra mig till gymmet efter den ihållande förkylningen. Fortfarande lika oinspirerad på jobbet. Vad ska man göra?
vara glad att man har ett jobb kanske.

Riv mig.

Skogspromenader, skrivande. Jag vet vad jag vill skiva. Vet inte riktigt hur Än bara.
Jag är trött. Äter ju allergimedicin varje dag året om. Det kanske har en inverkan. Hur vet man det? Inte direkt så att jag tänker sluta med de och inte direkt så att jag tänker gå till läkarn. Sånt gör jag inte. Om jag inte vet att det är säkert.

Du vet mitt liv och vad fan ska du göra med det? En vecka kvar. Funderar på om jag ska skita i det. Orkar inte riva riva riva.

Hej hej.

Fick våfflor igår när jag kom hem. Snällaste.
Är så förbannat trött men SlutaR ju tidigt idag.
Får se får se.

Svårt.

På tvåan idag, jag gråter jag med alla. De med hoppet och de utan.
Det går över. Det går aldrig över.
Jag är ju inne i en sån period.
Jag Tycker de är så starka som kan hantera sig själva. Som kan låsa in sig själva för att skydda och bevara. Jag lider med hon som fick Tvångsvård, detta elände till ultimat kränkning.
Bredvid mig sitter en som tycker de kan ta sitt liv allihop. Men sedan är hon väl inte så frisk heller.

Paus.

Rast på jobbet. Kommer vara segt. Men idag är det söndag tror jag så det gör inget. Jag skulle tydligen gå ut och njuta av solen. Något jag helst slipper. Om det är något jag vill så är det att vara ledig. Och det av en enda anledning. Två möjligtvis.
Ja ja. Skit samma.

Äpple är gott. Jag ser dess rödgula fulfärg. Det är livet det.

Ta min tid.

45 minuter kvar på jobbet. Något måste jag fördröja tiden med. Alla sover ju. Jag fryser. Och har stukat handleden. Igen.
Är glad att Kalle är frisk. Även om det varit mysigt o ligga i soffan o äta isglass o kolla på film. Planerat äventyr i feberyra. Först fick han ta hand om mig sedan jag om honom. Även om jag är lite sämre på att ta hand om alltså.

Jag vill ha Ledigt. Det här är ju riskabelt.

Kärlek

Gårdagen var lite speciell. Inte alla som somnar medan de äter.

Min kära systerson har haft en stor betydelse för mig just nu. Önskar att jag var ledig och kunde vara med dem. Familjen.

Var starkare.

Grönt är skönt.
Det vet ni va. Jag kanske blir pratglad jag kanske blir illamående jag kanske dövar hungern jag kanske frossar jag kanske börjar städa jag kanske går och går och går. Jag kanske överlever.

Jag är inte rädd för ångesten. Den bara är. Där. Varje dag mer eller mindre. Jag blir knappt rädd av paniken. Mer rädd vad jag ska göra med den. Att jag blir mordisk och destruktiv.
Jag är inte rädd för något egentligen förutom att såra dem jag älskar och värderar högst. Därmed är jag rädd för hopplösheten rädslan och ångesten som jag framkallar hos min älskling men som håller om mig stenhårt men inte vill vara med någon annan.
Han borde. Vad fan är jag att ha.
Men det är väl som Jonatan sa. Att om man vore helt värdelös hade man ju inga vänner haft.
Jag måste skriva. Jag skriver för mig själv. Det finns en enorm tomhet i mig. Trots allt det jag har.
Det är en instinkt att leva. Att överleva. Jag skulle döda för att få veta att du aldrig blir som jag. Lillebror. Snälla. Orka. Var stark. Överlev världen och slå dem med häpnad.

Kaos.

Allting inom mig skriker. Det är panik, jag vet.
Det är krossade flaskor och ett mål.
Varför är de inte här? Varför glömde jag.
Jag känner mig så patetisk som låter tårarna vinna över mig. Jag skiter i jobbet. Jag vill inte vara här. Varför gick jag hit. Varför glömde jag.

Med mig

Ibland, som nu, tänker jag på de där dagarna du gått till jobbet och jag legat här.
Jag kan känna döden i mig. Överallt omfamnar den mig.
Jag går ut på en ångestpromenad. I vita gympaskor möter jag omvärlden. Hundar leker. Barn cyklar. Någon pretto kulturtant som ser ut som du cyklar förbi. En man på väg hem från gymmet. Jag går. Jag tittar inte framåt. Jag ser inte bilförarnas arga blickar när de trampar på bromsen. Här går jag och jag skiter i dig. Så tänker jag. Jag ska gå bort ångesten. Det blir dimmigt i ögonen och jag kämpar och lyckas hålla bort dem. De jävlarna.
De har tagit över mig vart jag än är, vad jag än tar. Det är därför jag känner den. Extra stark nu. Extra allt till mig tack.
Jag kan inte ta semester frÅn mig själv. Så funkar det inte. Jag försöker. Tro mig, jag försöker.
Jag bygger min fristad. Snart ska jag kanske också få vila.