Med mig

Ibland, som nu, tänker jag på de där dagarna du gått till jobbet och jag legat här.
Jag kan känna döden i mig. Överallt omfamnar den mig.
Jag går ut på en ångestpromenad. I vita gympaskor möter jag omvärlden. Hundar leker. Barn cyklar. Någon pretto kulturtant som ser ut som du cyklar förbi. En man på väg hem från gymmet. Jag går. Jag tittar inte framåt. Jag ser inte bilförarnas arga blickar när de trampar på bromsen. Här går jag och jag skiter i dig. Så tänker jag. Jag ska gå bort ångesten. Det blir dimmigt i ögonen och jag kämpar och lyckas hålla bort dem. De jävlarna.
De har tagit över mig vart jag än är, vad jag än tar. Det är därför jag känner den. Extra stark nu. Extra allt till mig tack.
Jag kan inte ta semester frÅn mig själv. Så funkar det inte. Jag försöker. Tro mig, jag försöker.
Jag bygger min fristad. Snart ska jag kanske också få vila.