På tvåan idag, jag gråter jag med alla. De med hoppet och de utan.
Det går över. Det går aldrig över.
Jag är ju inne i en sån period.
Jag Tycker de är så starka som kan hantera sig själva. Som kan låsa in sig själva för att skydda och bevara. Jag lider med hon som fick Tvångsvård, detta elände till ultimat kränkning.
Bredvid mig sitter en som tycker de kan ta sitt liv allihop. Men sedan är hon väl inte så frisk heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar