Grönt är skönt.
Det vet ni va. Jag kanske blir pratglad jag kanske blir illamående jag kanske dövar hungern jag kanske frossar jag kanske börjar städa jag kanske går och går och går. Jag kanske överlever.
Jag är inte rädd för ångesten. Den bara är. Där. Varje dag mer eller mindre. Jag blir knappt rädd av paniken. Mer rädd vad jag ska göra med den. Att jag blir mordisk och destruktiv.
Jag är inte rädd för något egentligen förutom att såra dem jag älskar och värderar högst. Därmed är jag rädd för hopplösheten rädslan och ångesten som jag framkallar hos min älskling men som håller om mig stenhårt men inte vill vara med någon annan.
Han borde. Vad fan är jag att ha.
Men det är väl som Jonatan sa. Att om man vore helt värdelös hade man ju inga vänner haft.
Jag måste skriva. Jag skriver för mig själv. Det finns en enorm tomhet i mig. Trots allt det jag har.
Det är en instinkt att leva. Att överleva. Jag skulle döda för att få veta att du aldrig blir som jag. Lillebror. Snälla. Orka. Var stark. Överlev världen och slå dem med häpnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar