Mmm.

Såklart att ångesten ändå ska ta ut sin beskärda del av min kväll tillslut. Undrar varför det måste vara så. Kanske ett invant mönster. Kanske letar jag och söker upp den själv...
Önskar jag var starkare och kunde acceptera den. Ta den tillvara istället för att låta den kontrollera mig.
Kanske kommer jag kunna det en gång.
Är i djupet nu, drunknad i bortträngda tankar, låter känslorna vinna. Jag ska lyckas tränga undan dem igen. Det ska jag allt.

Kan leva med existentiell förundran men inte med de konkreta tankarna och händelserna som fört mig hit.
Gah! Illamående.

Minnen.

Tog en trip längs memorylane. Skönt att minnas fria dagar.

Ett skumt kvarter i närheten av Christiania.

Sören Kierkegaards gravsten i Köpenhamn. 

Hycklare.

In till stan för att träffa Sanna, blev en räksallad på Franks och sedan en jacka och en ny kjol. Känns lite peppigt iaf.
Får se vad kvällen har i sitt sköte, men i morgon blir det spa och jobb med familjen iaf. Det ser jag fram emot, tror jag.
För övrigt känner jag mig ganska nere, vad gäller tenta plugg och pepp över huvudtaget.
Bokat tid för astmautredning nästa vecka. Tacka gud för privata försäkringar. På vårdcentralen skulle jag få vänta tre veckor. No can do.
Usch vad hemsk jag känner mig som människa samtidigt. Bryter mot alla min inneboende principer. Men det är vad egoism och girighet gör med en.

Så det kan vara.

Ja vad ska man säga, du är inte särskilt smart verkar det som.
Och jag är bara förvirrad. Bara förvirrad.

Acceptera mera.

Uppenbarligen vänder det snabbt i min vardag.
Det är så intensivt smärtsamt just nu. Jag vill bara gömma mig, bo i en grotta några månader, bada i ett djupblått hav och känna tystnaden under vattnet.
Jag kan gömma mig, jag kan fly men till slut hinner jag ikapp mig själv, så är det ju. Vad gör jag då?
Maktlösheten inför mig själv förgör mig. Den river och sliter upp stora köttiga sår i min kropp och utanpå.
Jag önskar att jag hade en tanke om hur jag ska ta mig härifrån, bara lite mer hopp, en väg, stig eller liknande. Just nu känns det som att jag ligger nedgrävd i en mörk fientlig skog och inte kan komma upp. Hur gör man? Hur ska jag göra?
Tänker att jag borde ha en idé åtminstone. Att ta mig härifrån till något ljusare, en möjlighet att få en blick av himlen. Tänk att få andas utan ångest... Åh, ljuva känsla måste jag tro, även om jag vet att ångest tillhör livet mer eller mindre.
Men jag vet att det aldrig kommer att bli så för mig, jag måste söka acceptans säger p.

Touch me.

Nu kommer det.
Den där bubbliga känslan av kärlek och lugn.
Som en falsk sång vaggar den mig till sömns.
Kärlek till hela världen, med en touch av illamående.
Snart kommer allt det onda vara över, snart så, åh jag välkomnar det.

P, säger att jag flyr, och därmed är feg. För det går ju på något sätt hand i hand.
Jag kan inte facea mina känslor, jag kan inte tänka mina tankar.
Jag måste fly. För din och för min skull...
För att hela jag vänds ut och in i kramp om jag inte gör det.
Alla flyr ju på sitt sätt, det är ju uppenbart tydligt.
Alla människor har problem, men det handlar om hur man hanterar dem.
Ja, så är det ju. Varför kan inte jag hantera mig sjäv?
Åh, vad jag har tröttnat. Jag är så förbannat jävla trött på mig själv, på mitt liv, på alla jävla problem som aldrig försvinner. Problem som jag skapat.

Hopplöst.

Smärta, smärta, smärta.
Det gör så ont just nu, jag är så rädd och så trött och jag vill bara inte. Ingenting.
Har inget mål, inget hopp, ingen dröm.

Om jag ändå kunde vara frisk och orka. Jag är så rädd att det ska vara över nu.
Min kärlek, varför tar du den? Varför kan jag inte få ha kvar den?
Varför kan jag inte få ha kvar någonting som är värt någonting?

Glöd.

Älskar att jag fått en privat historielektion av Anna. Hon är grymt duktig på sådant där så jag bara haglade på med mina frågor.
Det är frustrerande hur lite man vet, jag då alltså.
Mycket Afrika med tillhörande utvandring upp till norden för att bli bleka och blåögda, asatro, kristendom, islam, koloniseringen, Amerikas befolkande osv. Otroligt spännande.

Öla.

Ska jag göra idag. Försöker tagga upp mig lite med otroligt deppig musik.

Tänkte att jag ändrat ton, ändrat stil, och är på jakt efter mig själv. Vad jag hittar kan bara tiden, ack för tiden, avgöra. Jag vill bara rent existentiellt veta varför jag är här, ja vem vill inte det.
Get a grip, ryck upp dig, g ö r  n å g o t .

Åhå, om jag ändå varit klokare i min ungdom, älta, älta, älta. Om jag ändå gjort lite smartare val, om jag ändå var stark på riktigt.
Hur har dåliga jag ändå lyckats komma hit, living tha dream. Bananskal? Omåttlig charm, envishet? Lite av varje, eller ingenting.
No fucking greyzone, no fucking mercy.

Ingenting beror på dig,
det var så lätt förut,
allt är jag och mitt.
Slutet, början,
det hårda och mjuka
som piskar min rygg
när det fluffiga tar bort all smärta.
När känslorna tar över är det dig
jag tänker på.

Jag måste stoppa allt,
jag måste kontrollera dig
men jag misslyckas.

Suck.

Jag läser så otroligt jävla långsamt. Ååh, jag blir så trött på mig själv. Jag måste blir klar idag liksom.
Kanske inte borde sitta här framför datorn då. Nej, det är kanske bättre att lääääsa.
Ja, men jag måste ju liksom ta en liten paus iaf.

Visionen.

Planerade Londonresan förut. Det känns kul att både fira födelsedag och för-jula lite.

Jag lovade ju att presentera någon slags vision... Mer eller mindre storslagen. 

Min vision är att jag om x antal år och i den bästa av världar kommer kunna använda min ångest för att skapa något betydelsefullt, för både mig och andra. Tydligast är visionen att skriva något som väcker uppmärksamhet och som senare kan bekräfta mig som människa. Skönlitterärt, journalistiskt eller poetiskt spelar mindre roll. 

Jag vill praktisera mer och mer av den existentiella filosofin, så väl terapeutiskt som för nöjes skull. 

Det kommer inte att springa några barn runt min fötter, jag kommer vara smal, hälsosamt vältränad, och omge mig med människor som tycker om, förstår mig och vill ha mig. Vi kommer göra det som faller oss in, resor, kulturell sightseeing och sprida vår visdom around the world. Jag ska dricka otaliga "Long Island Icetea" i skumma barer.

Jag kommer att ha ett hus i ett varmt och liberalt land med närhet till exotiska byar och en stor lägenhet i centrala delarna av Gbg/Hisingen. 

Jag kommer att gå min egen väg utan att trampa för många på tårna, men det viktigaste av allt är att jag kommer följa och fullfölja min dröm. Att skriva ett verk med betydlig längre livstid än jag. 

Då kommer jag att vara fri från alla mentala spännband och tabsen som har mig i sitt våld. Jag kommer endast rekreaktionellt använda mig av berusningsmedel, som cola osv... 

Jag vill vända destruktiviteten till någonting som blir konstruktivt. 

Men jag kan inte ge upp det här om jag inte vet att jag får det där.

Väljer att lägga ut den här bilden för att jag tycker vi ser så fantastiskt glada ut. Och det värmer min själ idag. 

Wish nothing but the best.

For you.
Två timmar med em ger ju betydligt mer än 50 minuter hos p.
Så mycket visdom. Bara att suga i sig och omvandla till konstruktiv handling.
Jag ska komma på en vision till i kväll. Beware friends...

Dexter.

Är tillbaka. Det gillar jag. Åh, det där bekymmerslösa och omänskliga på något sätt. Har alltid lockats av det, antagligen för att jag är väldigt oförmögen att "känna" på det sättet själv. Eller ja, helt enkelt att inte känna. Även om jag försöker väldigt mycket så går det liksom inte att stoppa tårarna när de väl kommer.

Vi gillar samma musik just nu, och en som berör mig extra mycket just nu är Adele's "someone like you".
Jag ryser och blir berörd på alla sätt jag kan.

I heard that you're settled down
That you found a girl and you're married now.
I heard that your dreams came true.
Guess she gave you things I didn't give to you.

Old friend, why are you so shy?
Ain't like you to hold back or hide from the light.

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
"I'll remember", you said,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,
Yeah.

You know how the time flies
Only yesterday it was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise of our glory days

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over, yeah.

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
"I'll remember", you said,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.

Nothing compares
No worries or cares
Regrets and mistakes
They are memories made.
Who would have known how bittersweet this would taste?

Golden eye.

Sitter och kollar på film (Bruce Willis), samtidigt som både jag och Kalle pillar på nya datorer. Eller ja, han tog min gamla mac och installerade självklart Windows, hrmm. Konstig prick det där.
Jag pillar på Macbook Pro, både jag och mamma hoppas den kommer hjälpa mig "med" exarbetet, den gamla blev ju både seg och la av lite när den kände för det mot slutet.
Sådant kan vara riktigt riskabelt när man skriver mycket.

Men det är riktigt frustrerande samtidigt när man inte riktigt har hel koll på allt nytt. Dock är jag glad.
Jag och mamma diskuterade det idag när vi fikade att ju mer man lär sig desto mer vill man veta. För jag känner typ att jag vill läsa min utbildning en gång till för nu vet jag ju faktiskt ungefär vad det är jag ska lära mig och kanske vågar ta ut svängarna lite mer. Dock flikade pappa in att han var lite tvärtom, inte ville veta.
Ja, det är ju två olika sätt att hantera saker på.
Är väldigt glad att äntligen ha office-paketet på svenska, det underlättar faktiskt lite, även om det funkat mycket bra på engelska också.

Har sovit som en död fisk idag, inte alls bra. Ont lite överallt, hoppas det blir bättre i natt.
I morgon blir det träning och träffa Jessica. Det ska bli kul att tjöta lite.
Sedan massa massa massa tenta-plugg, Ligger så jävla efter med det.

Aaaah.

Det är faktiskt riktigt tungt att andas. Vem försöker jag lura. Mig själv troligtvis. Jag måste vara ärlig mot mig själv i första hand.
Jag önskar att det kunde vara enkelt. Att leva är svårt och jag vet inte varför. Jag vet verkligen inte varför.
Småsaker och genetisk känslighet. Sedan har jag ju lärt mig en massa saker av p som känns relevanta förklaringar till att i alla fall försvåra livet egentligen...
Men det känns liksom inte riktigt som att jag kan ta till mig det.

Döda mig.

Smärtor. Smärtor. Smärtor.
Varför har jag utsatt mig för det här? Varför gör jag alltid det?
Väntar och väntar och väntar till det är försent.

Ska på teater i kväll, dricka vin. Ja, så är det. Ska också hinna träna. Jag orkar inte.

Slut.

Finally Home.
Det gör lite ont i mig. Är infernaliskt hungrig men orkar inte fixa något. Bad bad bad. Måste nog ändå göra det alltså.
Har bara haft en panikattack idag. Trodde iofs jag skulle dö på riktigt men den var ganska snabbt övergående.
Gillar att jag måste planera exjobb. Har lite olika ingångar dock.
I morgon blir en lång dag men icke en dag att skita i för det.
Längtar till någon slags meningsfull vardag.
En dator som funkar, så jag slipper blogga från mobilen och lite andra slitsaker. Bra att önska sig saker dock. I morgon ska jag på teater. Hade lite halvt glömt det.
Ska bli awesome. Vin??

Stjärnan.

Älskar dig mycket vännen. Glöm aldrig det.

Existens.

Har lite svårt att andas, är sådär riktigt igentäppt i näsan. Vet inte om det är psykiska eller fysiska symptom.
Tänker på en gång när jag diskuterade om en dokumentär med p. Och hon sa att man inte kunde säga psykisk sjuka. Jag förstår hela diskussionen om att man inte kan lägga alla under ett begrepp, så som fysiska sjuka. Men tydligen skulle man säga psykiskt lidande...
Jag undrar bara om det verkligen är så, att man inte kan vara "sjuk". Jag tänker på diagnoser o så där. Nu för tiden är det ju diskussion om det med och man kan ju ifrågasätta att det slängs diagnoser hit och dit, men det är ju ändå så det fungerar på något sätt, i verkligheten. Till exempel när de gör utredningar på folk som har begått brott och så vidare.
Jag tänker ibland på det där, och jag håller med till vis del. Att de är väl egentligen ett mer eller mindre psykiskt lidande av olika slag människor upplever. Men samtidigt är det ju ett vedertaget begrepp som används både här och där.
Samtidigt så tycker jag det är så tvetydigt att märka ord om sånt där, för alla vet ju vad man menar, och om det inte efterföljer en förklaring eller diskussion så känns det lite meningslöst att pointa ut.

Just nu strävar jag efter att hålla ögonen öppna och känner mig väldigt glad över att jag börjar sent och jobbar kväll i morgon.
Tänkte försöka få iväg ett mejl till min praktikchef för att ytterligare berika min vardag.

Jag ordbajsar bara nu, i brist på annat. Har egentligen inget vettigt att skriva och känner att jag sitter fast i ett gammalt invant mönster. Väldigt svårt att ta sig ur faktiskt.
Trött, sliten och ångest. Så skulle man kunna sammanfatta hela min existens.

Never let me down.

Lyssnar på hårdrock och försöker hitta ett lugn. Både en lugn inom mig själv och utom.
Jag känner att jag misslyckas med båda två. Jag vill att folk ska vara glada runt omkring mig, men jag orkar inte själv bidra med någonting. Och sådant är för jävligt. Jag borde orka, jag måste orka. Jag måste sluta ha krav. Fast krav är ju bra. Ni vet, positiv stress/negativ stress. Ja, den där balansen där är skev.

Jag vill inte vara så skev att jag styrs så mycket av det, att minsta lilla sak kan få mig att. hyperventilera, eller ingenting, som idag.
Det där med ångestnivåer är lite tricky. Önskar det fanns någon att prata med när det blir sådär ensamt. Men jag orkar inte belasta andra med skiten längre. Tack bloggen.

Jag hyser en stor oro just nu för mitt minne. Jag kan inte hålla mer än en sak i huvudet samtidigt. Det är typ skit och gör mig lite skraj. Men samtidigt orkar jag inte.

Det har tagit mig ett par dagar att ta mig igenom Shindlers list dessutom. Det gör liksom ont i hela magen när jag ser den och inser över vad jag själv klagar på.
Samtidigt slås jag över att vi alla är människor. Onda som goda, i alla läger.

Förbannad.

Lärare.
Sitter o lyssnar på roast av den andre tidningen. Vi fick cred. Det tycker jag vi förtjänar för vi hade ett grymt upplägg.
Jag är helt otroligt sliten idag. Ont i huvudet och med allmäna panikångestattacker emellanåt. Ville i morse i princip springa upp till P och fråga om jag kunde bli räddad. Det kan jag dock inte bli utan det måste jag ju lösa själv helt enkelt.
Andas. Försöka andas. Gå vidare.
Lätta ord. Svårare att genomföra.

Svetta mig blodig.

Fullt ös medvetslös. Min skola är ett våldsamt ångestframkallande ställe.
Idag ska jag ändå fungera som någon typ av ledare. Jag försöker och det är jag ju glad över.
Igår var en förjävla jobbig skitdag.
Men varför ska jag gräva ner mig i det idag, väx upp, skaffa pondus och ett liv.
Ser fram emot träning ikväll. Jag behöver stångas och komma ur den kvävda bubblan.

Paradoxen.

Sweet desperation.
Tystnad och ensamhet.
Idag blir det "shindlers list". Vill stirra rakt in ondskan hos människan och se hoppet och förtvivlan i dess råaste form.
Så liten och svag känner man sig då, så obetydlig.
Något inom mig måste gilla den känslan. Eller i alla fall intressera mig för den.
Ååh. Jag vill hänge hela mig själv och allt jag är till existentialismen. Men i densamma kris känns det något meningslöst.

Anguish.

Snälla snälla snälla snälla du, hjälp mig.
Jag är rädd. Åååh. Ta bort det.

Usch på mig.

I morgon är det dags igen.
Det känns bra på något sätt. Får väl se hur det känns i morgon.
Har inte fått gjort särskilt mycket idag.
Känner mig nere och ledsen. Vet inte hur jag ska uttrycka det ens.
Har börjat stava som en kratta. Min kognitiva förmåga har försämrats avsevärt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Har en del saker jag skulle önska att jag gjorde, men som jag inte gör. Det känns som att jag dör lite inombords varje dag. Det är ganska fantastiskt hur många delar man som person kan ha som hör ihop och kränger sig ut och in och fram och tillbaks. Det är fantastiskt hur mycket man kan förlora av sig själv, det vittnar ju på något sätt om hur mycket man är från början.
Att man är stark fast man inte vill för att man inte ger upp, lite Darwinistiskt på något sätt, fast vi är ju trots allt rätt svaga när man tänker lite längre på det hela.
Huh, jag är expert på att skriva tvetydligt. Usch på det.

Host host.

Idag är en sån där dag som jag bara vill komma ifrån. Komma ifrån mig själv då alltså.
Jag måste plugga men har verkligen ingen lust. Jag är helt otroligt hungrig men orkar inte göra något åt det. Ja, same old.

Det kändes ganska bra sist. Men sedan gick det utför. Panikattack hit och dit... Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra längre. Känns som om allt bara eskalerar. Men samtidigt fungerar jag ju okej så det ska man väl helt enkelt vara glad för.

Jag tyckte om p sist för det kändes helt plötsligt som att jag kunde lita på henne, att hon var på mig sida på något underligt sätt. Men samtidigt vet jag ju hur fort det svänger. Jag tänker inte gå på den niten igen. Oh no no.

Tack.

I'm such a fuck up and somewhat ashamed to still ve alive.
Alla mina tankar går till de fina igår. Och Kalle som tog hand om mig.

Puuh...

Am i alive still?

Substituera.

Jag är rätt tröttsam.
I morgon är det hååååkan. Det är ju nice.

Det gick rätt bra idag. Fast jag har sysselsatt mig själv att inte tänka alls. Jag är utomordentligt jävla bra på det. Men lite hjälp av Sheldon...
På det hela taget är jag en stor fet jävla paradox. Men jag orkar faktiskt inte gå in på det för jag bryr mig fan inte längre.

Fool me twice.

Shame on me.

Idag ska jag till p. Jag tror nästan redan innan att jag vill dö. Mest beror det nog på att jag mår fruktansvärt skitäckligt efteråt.
Ensamheten är värst. Tankarna och känslorna som maler hål i mig.
Jag kanske inte ska gå. Jag kanske inte klarar det idag.
Det blir nog för mycket.

Det gör ont i min kropp. Mitt hjärta skenar. Inte på grund av p. Utan det är bakisångest. Sådant är naturligt enligt p. Kroppen blir så väldans svag och kraftlös. Kraftlös på det sättet att det är omöjligt att stå emot skiten.
Anledningen till detta är ju att jag pimplade vin med anna och sedan festade vidare med klasskompisarna. Och det var ju förträffligt faktiskt. Så varför måste jag känna mig döende idag?

Jag tänker att sprit gör mig glad. Men att jag inte är glad på spriten. I söndags sa jag att jag aldrig mer ska dricka för det kändes som att min kropp skulle gå sönder.

Fool me once...

Idag fryser jag mest. Har dock varit i skolan. Tidigt som fan. Mina ögon ville inte öppna sig och helt röda och jävliga.
Så jävla mycket att göra som jag inte har lust med just nu. Har ju inte lust med någonting så kanske inte så konstigt. Men, vad fan gör man då?
Jag önskar att alla dagar kunde vara som i lördags typ. Svettigt jävla party!
Ja, vad säger man. Så är det inte. Get used to it.

Puuh.

Idag har jag kämpat halva dagen för att andas. Det börjar äntligen kännas lite bättre... Ska försöka ta mig ut i regnet nu. Lex vill det tror jag och jag behöver nog det med. Kalle är o tränar men innan det var han gullig o klappade på mig. Han är så bra!

Trött.

Ont i nacken och kroppen. Trött som fan.

Hej o hå.

Staden idag var fruktansvärd. Men försökte iaf hålla upp modet.
Så trött o ont i huvudet just nu. Känns inte helt bra. Men det går nog över. Ikväll:)

Svåra tider.

Behöver städa, handla och tvätta. Sådant där som egentligen är helt obetydligt när det finns vintrars saker att göra.
Min allergi gör ju dock att jag o kalle verkligen måste städa. Men det hjälper inte så som skithunden lex far fram.
Ja ja.
Nu blir det som det blir.

Tidsfördriv.

Just saying.
Mycket intressant föreläsning av uppdrag gransknings Nils Hansson idag. Alltid kul att lära sig av någon erfaren och få höra kul anekdoter från journalistsläktets historia.
Försöker sova men inser att jag ska sluta försöka helt enkelt.
I morgon är jag ledig. Typ. Då ska jag fixa så att jag kan göra vettiga saker.
Saknar min familj idag, mina systrar o kidsen. Mamma ringde iofs i panik förut o var orolig att jag varit på spårvagnen som krockade. Icke så.

Mindfuck.

Ja, den här bergochdalbanan är ju ej så skön att vara på. Och den verkar på något sätt liksom aldrig ta slut.
Idag hade jag ingen jacka när jag gick till skolan. Nu ligger jag under täcket igen. Men snart ska jag göra något...
Konstig dag igår, konstig kväll och natt. Det blir ju så av omständigheter man inte styr över.
Jag gillar att det finns såna där som jag. Gemenskapen på något sätt, ack så bedrägligt.

Suck på detta.

Spelar ju fan ingen roll vad man gör. Har helt omöjligt att sova. Ligger bara o stirrar framför mig, borde kanske göra något vettigt men som vanligt orkar jag inte. Ibland fladdrar lite tankar in som jag kan fastna i ett tag.
Det lär ju inte bli plugg tidigt för mig i morgon i alla fall. Men ja, man vet ju aldrig.
Önskar jag hade pubat idag, det hade i alla fall varit vettigt.

Snälla snälla snälla. Låt mig sova och slippa mer av vakenheten än jag måste.

Sch!

Det blev den sköna men ack så bedrägliga lösningen.
Låg och stirrade i taket halva natten och det är det jag kan förvänta mig idag också.
Önskar att det fanns någon slags meningsfull känsla i allt ihop. Det är väl möjligtvis den liberala känslan i att kunna göra precis vad som helst, vad du vill. Men eftersom orken inte finns och även rådande inrutande normer både gömmer och glömmer man gärna de sakerna.

Sheldon Cooper merry me.

Hård och brutal.

Det är för jävla kallt ute. Inte för att jag varit ute men det blåser in genom det öppna fönstret och det är svinkallt här inne.
Funderar hur jag ska lösa resten av kvällen. Det finns ju så många olika sätt så det är svårt att välja ibland.
Jag har huvudvärk varje dag. Vet inte vad det beror på, eller jo, kanske.
Äh, orkar inte bry mig faktiskt.
Likgiltigheten som är jobbig tydligen. Eller ganska skön. Min egen flykt. Någon måste tro på det.
Ja, man kan inte bara säga sådant som man tror att någon vill höra. Det håller liksom inte i  v e r k l i g h e t e n.

Åhå.

Seriöst Josse, snokar som aldrig förr.
Sluta med det. Jag blir på något sätt illa till mods av mig själv.
Kanske för att jag inte rest mig ur sängen än.
Jag orkar verkligen inte.

Sleepless.

Kan absolut inte sova. Borde väl göra något konstruktivt. Men det kan jag inte. Det är allt för lätt att dala ner igen. Det svänger så man får hålla i sig. Fast jag inte ger tankarna något utrymme alls knappt. Lite då, det är oundvikligt.

Önskar att jag visste mer.

Yeah.

Fy fan. Det finns fan ingen bättre känsla än det här. Jag kan liksom känna hur all ångest, panik och frustration lämnar min kropp, hur den lämnar alla mina celler rent utav och mest lämnar ett pirr i benen.
Det känns så fantastiskt.

Men jag vet också hur lätt det blir för mycket av det goda och du måste anstränga dig för att andas.

Sand i skon.

Jag ska bli höstflitig här på bloggen. I brist på annat och flitighet.

Idag har jag tänkt en massa, som om jag inte tänker nog, men i vilket fall som helst. Utan några krussiduller så blir jag illamående av att tänka på världen och dess uppbyggnad. Och nu tänker jag inte ur några fina etiska perspektiv.
Utan rent krasst. Titta på Sverige, titta på jobbvärlden med cheferna, arbetarna och de mittemellan. Myglet och den informella makten, baktalarna. Titta på skolan, japp, då blir man mörkrädd. Titta på universiteten och högskolorna. Alla människor som tror att de ska bli någonting men egentligen bara fostras in i den kultur där de sedan ska försöka överleva, om de får ett jobb vill säga, och redan i förskolan, hur barn behandlar varandra, hur de tror att man ska vara, primitiva varelser, illamående.
Ja, titta på alla människor, titta på mig, titta på dig. Ganska obetydliga om man väljer att se det så.

Idag känner jag mig arg, frustrerad, missanpassad och kraftlös.
Jag tänker på människan som en besvikelse.

Hur kan man bli så härdad som du?

Ups and downs.

Skön helg. Synd att de är så korta. Det orkar jag ju inte med.
Käkat med mamma o pappa o träffat mollis medan lex varit o lekt med Messi idag. Härligt för honom. Kalle hittade ett par löparskor o provade tajts haha. Det var kul måste jag säga.
Jag måste boka klipptid o Tagga morgondagen. Suck. Hatar skola just nu. Ta mig ur det.

Music makes me go Wooaah.

Ikväll peppar jag alkohol, fina vänner o kanske en o annan överraskning. Tack för det sängen. Tack för det Anna, som lyfte mig ur den!

Så är det.

Idag skrattar jag åt min patetiska existens. Jag drömde att du hörde av dig, att du fanns där idag och att jag kunde ringa dig. Idag är jag rädd för mig själv. För kraftlösheten.

Begining of the end.

Första dagen på sista terminen. Och jag vill bara hem hem hem. Lägga mig under täcket och sova länge länge länge.
Jag gillar att upprepa ord. Det blir liksom mer utdraget istället för att förstärka med utropstecken.
Men jag sitter ju här, väntar på att gå hem och uppleve en exakt likadan dag i morgon. Då är det iofs fredag. Det är kanske en liten tröst. Eftersom det är sååå synd om mig.
Kan jag få gå hem? Vara osocial o bara vara ifred. Varför vill jag det? Varför vill jag egentligen inte alls det?
Suck!