Acceptera mera.

Uppenbarligen vänder det snabbt i min vardag.
Det är så intensivt smärtsamt just nu. Jag vill bara gömma mig, bo i en grotta några månader, bada i ett djupblått hav och känna tystnaden under vattnet.
Jag kan gömma mig, jag kan fly men till slut hinner jag ikapp mig själv, så är det ju. Vad gör jag då?
Maktlösheten inför mig själv förgör mig. Den river och sliter upp stora köttiga sår i min kropp och utanpå.
Jag önskar att jag hade en tanke om hur jag ska ta mig härifrån, bara lite mer hopp, en väg, stig eller liknande. Just nu känns det som att jag ligger nedgrävd i en mörk fientlig skog och inte kan komma upp. Hur gör man? Hur ska jag göra?
Tänker att jag borde ha en idé åtminstone. Att ta mig härifrån till något ljusare, en möjlighet att få en blick av himlen. Tänk att få andas utan ångest... Åh, ljuva känsla måste jag tro, även om jag vet att ångest tillhör livet mer eller mindre.
Men jag vet att det aldrig kommer att bli så för mig, jag måste söka acceptans säger p.