Såklart att ångesten ändå ska ta ut sin beskärda del av min kväll tillslut. Undrar varför det måste vara så. Kanske ett invant mönster. Kanske letar jag och söker upp den själv...
Önskar jag var starkare och kunde acceptera den. Ta den tillvara istället för att låta den kontrollera mig.
Kanske kommer jag kunna det en gång.
Är i djupet nu, drunknad i bortträngda tankar, låter känslorna vinna. Jag ska lyckas tränga undan dem igen. Det ska jag allt.
Kan leva med existentiell förundran men inte med de konkreta tankarna och händelserna som fört mig hit.
Gah! Illamående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar