Sand i skon.

Jag ska bli höstflitig här på bloggen. I brist på annat och flitighet.

Idag har jag tänkt en massa, som om jag inte tänker nog, men i vilket fall som helst. Utan några krussiduller så blir jag illamående av att tänka på världen och dess uppbyggnad. Och nu tänker jag inte ur några fina etiska perspektiv.
Utan rent krasst. Titta på Sverige, titta på jobbvärlden med cheferna, arbetarna och de mittemellan. Myglet och den informella makten, baktalarna. Titta på skolan, japp, då blir man mörkrädd. Titta på universiteten och högskolorna. Alla människor som tror att de ska bli någonting men egentligen bara fostras in i den kultur där de sedan ska försöka överleva, om de får ett jobb vill säga, och redan i förskolan, hur barn behandlar varandra, hur de tror att man ska vara, primitiva varelser, illamående.
Ja, titta på alla människor, titta på mig, titta på dig. Ganska obetydliga om man väljer att se det så.

Idag känner jag mig arg, frustrerad, missanpassad och kraftlös.
Jag tänker på människan som en besvikelse.

Hur kan man bli så härdad som du?