Nu kommer det.
Den där bubbliga känslan av kärlek och lugn.
Som en falsk sång vaggar den mig till sömns.
Kärlek till hela världen, med en touch av illamående.
Snart kommer allt det onda vara över, snart så, åh jag välkomnar det.
P, säger att jag flyr, och därmed är feg. För det går ju på något sätt hand i hand.
Jag kan inte facea mina känslor, jag kan inte tänka mina tankar.
Jag måste fly. För din och för min skull...
För att hela jag vänds ut och in i kramp om jag inte gör det.
Alla flyr ju på sitt sätt, det är ju uppenbart tydligt.
Alla människor har problem, men det handlar om hur man hanterar dem.
Ja, så är det ju. Varför kan inte jag hantera mig sjäv?
Åh, vad jag har tröttnat. Jag är så förbannat jävla trött på mig själv, på mitt liv, på alla jävla problem som aldrig försvinner. Problem som jag skapat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar