Jag önskar att jag kunde glömma alla lögner. Men det kan jag inte. De sitter inpräntade i varenda lukt, vartenda minne jag har av det här året och dig.
Jag önskar att jag inte hörde p's, 'jag förstår att det måste varit ensamt', när du mycket väl vet hur ensamt det är nu men låtsas att du inte har en aning.
Hur kan man låtsas på det sättet, på vilket sätt är det professionellt?
Ta hand om de trasiga bitarna i efterhand. Trasa sönder några fler så finns det ju ännu mer att jobba med.
Du är inte professionell någonstans, även om du kanske lurar dig själv att tro det.
Och jag förstår dina avsikter, jag förstår vad du menar när du inte vill ta emot mig, när du ställde ditt ultimatum.
Vad jag inte förstår är hur du kan lämna mig ensam nu...
Jag är arg, inte sådär arg som jag brukade vara förut, utan mer på riktigt arg. Sådär så att jag skulle kunna ställa till med ungefär vad som helst, för att jag känner att jag inte har något att förlora. Men det har man ju alltid. Det vet jag. Därför hoppas jag att jag kommer att lugna ner mig, att det bara är en fas.
Hur känns det att du misslyckades?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar