Besvikelse och ärlighet.

Jag älskar Eminems låt Space Bound. Det finns så mycket essens i den låten som jag kan relatera till. På ett, egentligen, otillräckligt sätt. Men jag tror det är tillsammans med beatet som gör den som klippt och skuren för mig.

Jag känner att jag har gjort så många människor så mycket ont. Och det gör ont i mig. Och jag vet att det inte är över. Jag vet vad jag är för en person, jag vet att jag kommer falla igen. Det finns inga andra alternativ, eller det fanns massor.
Det gör ont att veta att jag aldrig kommer kunna ta hand om mig själv, att jag aldrig kommer orka. Jag önskar att jag kunde, men allting är för mycket av en gåta för mig. Jag har inga svar. Jag trivs inte utan svar.
Jag vill veta varför du lämnar mig, jag vill veta hur det känns inuti dig när du ler, jag vill veta vad som får oss att fortsätta när vi redan har gett upp...
Jag vill veta allt. Jag kan inte nöja mig.
Jag har haft fel. Jag är inte nöjd. Jag vill veta mer, jag vill ha mina svar. Jag är sjukt onöjd över att jag aldrig kommer få svar.

Det egoistiska i mig är fortfarande kvar och starkt.
Varför ska jag känna solidaritet med dig som är deprimerad när du inte ser hur varje steg jag tar för din skull är en ansträngning? Jag kämpar för min egen skull, det har ingenting med er att göra. På riktigt bara för min egen jävla skull.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa, hjälp dig själv. 
I allra högsta grad har Jocke rätt. Jag vill att andra få hjälp, det skulle underlätta mitt liv.
Där måste vi ha egoismens kärna.

Jag spelar mitt spel, skiter i vad ni säger och låter er leva era fina liv för er själva.