Saknad.

Är tydligen en mycket reflekterande människa. Idag pratade vi om väldigt intressanta saker, saker som kanske utlöst allting, som gjorde det värre.
Aldrig tänkt på det innan, det var lite befriande men ändå sorgligt.

Täppt.

Kanske borde söka jobb.
Jag är trött, men börjar bli lite bättre dock. Det känns bra.
Jävligt täppt i näsan bara om jag nu ska klaga på något.

Suck suck.

Känner mig bara helt jävla för jävlig. Förlåt.
Allting går bara åt helvete, och jag är så jävla negativ.

Förhasta ej.

Laddar inför fest i kväll.
Redbull-vodka och gammal hiphop. Me likey.
Kalle hade lite modevisning och vi konstaterade att hans lår har växt eftersom han inte längre kommer i sina byxor. Intressant och kul för honom.
Jag kommer inte i mina av en helt annan anledning, men jag var på gymmet idag i alla fall, så förhoppningsvis kommer jag igång igen. Det var som jag sa förut, "Det var väldigt skönt, men inte så skönt att jag ser fram emot att göra det igen"....

Mat.

Lagar potatis och purjolökssoppa. Det är liksom stående på menyn. Eller typ det enda på menyn. Fy satan vad gott det är.
Det påminner om när mamma lagade det också. Var länge sedan jag åt mammas, men min smakar ungefär likadant. Det jobbigt är att man måste hacka två lökar innan bara, svider fortfarande i ögonen liksom.
Sedan tänker jag på min stackars Kalle och hans händer, det blir inte bättre och det är ju stressande.
I morgon eftermiddag ska jag träffa Jessica. Det ska bli mys.

På gång.

Tänk att de här två kommer till götet i morgon. Ser fram emot!
Idag har jag läst om meningen med livet och lite andra filosofiska frågor. Inser att det finns en skepticism inom mig utan dess like.

Vardagen.

Det börjar gå framåt.
Tror att jag måste ta vara på de positiva inslagen i livet.
Jag läser filosofi idag, tycker att det är grymt intressant. Men det är samtidigt väldigt utmanande för hjärnan.
Idag ska jag helt enkelt bara läsa och färdigställa min uppgift så att jag kan skicka in den. Sedan ska jag ta det lugnt, ta hand om min man och kanske, men bara kanske, städa lite.

Pretto.

Försöker lägga upp en plan.
För det första hur jag ska orka med de kurser jag läser, för det andra att jag faktiskt är nyexad och bör söka jobb. Det gör jag ju iofs, men det finns ju fan ej så stora resurser på denna front.
Försöker komma på lite kreativa idéer på hur jag ska lyckas få ett, för jag vill inte jobba på Donken. Inget ont om det, men jag vill det inte, tyvärr. Jag vill förvalta min utbildning lite bättre än så.
Det kanske låter shitty, men så är det faktiskt.
Filosofikursen är rolig och intressant, men känns lite för "lätt" om man nu kan säga så, fast ska bli intressant att skriva akademiskt igen.
Förlåt.

Lägg ner.

Första dagen som arbetslös.
Jag är fortfarande helt sjukt trött. Alltså verkligen sjukt trött. Ibland tror jag att jag ska somna och aldrig vakna mer, typ så.
Men, i vilket fall som helst. Inte gjort allt för många knop idag.
Har ingen lust med någonting egentligen. Vill bara ligga här, så då får man ju vara nöjd med det, på ett sätt.
Jag och människor är liksom ingen bra kombination. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det här. Jag vill typ inte. Orkar typ inte. Tänker typ inte.

Kanske ska sluta, jag vill inte ha spärrarna tillbaka. Jag vill vara fri. Fri, fri, fri. En annan typ av frihet.
Och, vem fan bryr sig?

Hejdå.

Ska intaga sömnens droppar och tänka på det fina som faktiskt varit idag också...

Fuck it.

Helst av allt vill jag bara skita i allt.

Framåtrörelse.

Okej, jag måste bli mer positiv. Men det är svårt.
Idag är det examensfest.
Jag är arbetslös, arbetssökande. Det är lite spännande på ett sätt. Men på ett annat–not so much.
Jag är så glad för allting, för att min familj ordnade en underbar fest till mig igår. Det var så roligt o fint.
Fick massa fina presenter. Är sjukt tacksam för att så mycket människor på något sätt ändå bryr sig om min existens. Liksom.
Nu ser jag fram emot att dricka Amarula  med Anna i mina nya likörglas och ha på mig mina nya smycken idag på festen. Måla tavlor på mitt nya stafli och med massa färger och tavlor i olika storlekar.
Visst kan det bara bli bättre?

Mission impossible.

Nu lämnar vi in.
Jag känner mig deppig. Vet inte varför, vill inte kolla på det, kommer in upp ur sängen på morgonen.
Tjejen på apoteket typ sprang o hämta mina mediciner idag, antar att jag såg förjävlig ut.
Men jag ser dock fram emot att fira med familj och vänner ikväll. Men det känns också jobbigt.
Jag har ont i kroppen, hjärnan värker.
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med tomheten.
P, come challenge me. This time, I will let you win.

Oh yeah.

Igår färgade Kalle som sagt mitt hår.
Idag kom jag inte upp ur sängen, han hjälpte mig. Tack!




Efter opponeringen, som gick asbra, blev det bubbel och mingel med lärarna för att fira magisterexamen. Snart är jag klar med reportaget och då kan jag troligtvis bli människa igen och ha ett liv.


Vi hade i alla fall väldigt mysigt men när det mysiga klingade av begav jag mig till redigeringsbåset.
Dagen bestod också av massa bråk och gnäll, men det är en helt annan historia.

Tröttnadens bitterhet.

Hemma från skolan. Skönt.
I morgon har vi avslutning, men vi kommer fortsätta jobba till på fredag.
Kalle är och köper mat och jag färgar håret. Ser fram emot resultatet.
Är helt ofattbart trött. Var ju hos Ps förut idag. Tänker bara på P. Och saknar lite.

I morse kom jag inte upp ur sängen. Då hjälpte Kalle mig. Tack.

Årets första suck.

Varför ska jag dela med mig egentligen? Det går för fort. För raka spår, vägar som redan är upptrampade. Jag säger det nu, utan en min. Det är ingenting jag vill prata om men när vi ändå sprider mitt liv runt runt runt. Så varför inte?!

Pain.

Har en helt otrolig huvudvärk. Sitter på examinationer hela dagen och i eftermiddag tar vi tag i klippning. Vi var ju ute filmade igår så nu harvi lite nytt material. Jag vet inte riktigt hur jag ska orka med kvällen. Måste även lyssna igenom ett 1:30 långt radioreportage och skriva opponering på till i morgon. Vill av hela mitt hjärta att denna vecka ska vara över så att jag sedan kan fira ordentligt. Hoppas jag. Om vi nu kommer bli godkända. Men det tror jag fan.

Djupet hos dig.

Åh, diskussioner om politik, Göteborgs förr, och militärens insatser i Afghanistan. För att inte glömma de ensamkommande flyktingbarnen. Så intressant alltihop. Jag älskar att gå på kalas hos vänner till familjen. Det ger mig liksom mer. Och vin.
Nu är vi på väg till nattbion. Det ska bli mys. I morgon väntar kompletterande filmning. Ser väl sådär halvmycket fram emot det.
Men summa av kardemumma. Jag är elak!

Växer fram.

Ja, såhär såg det alltså ut när gubb-stubben växte fram. I'm eating the dark. 

Idag vankas först kalas och middag hos kära vänner till familjen, sedan blir det nattbio med älskade p-vännen/sambon/fästemannen.
Schyst med medsen i bakgrunden, en äkta konstnär helt enkelt!
Haha, ingen hade troligtvis sett dem om jag inte påpekat det heller. Ah, jaja. Nu väntar plugg.

Konst.

En timme, ett glas vin och "eating the dark" är vid liv.
Kan inte bestämma liggande eller stående?!
Hjälp...

Blåval.

Försöker komma på en strategi att hitta orken. Vet inte riktigt hur jag ska göra. Känner hur jag börjar stöta bort folk igen, samma gamla mönster.
Måste skärpa mig.
Nu blir det film och en hederlig gammal fredag.
Det ser jag fram emot.

Känner mig lite sådär kusligt rädd att allt är över nu. Vad ska jag göra, vart ska jag ta vägen. Nog svårt att förstå om man är en människa som ser möjligheter överallt. Jag är dock inte en sådan.

Håll om mig.

Tänker inte hänge mig åt mina lustar att slänga hela livet åt helvete just nu. För allt är väl ganska bra egentligen.
Jag äter lika mycket meds som en åttioåring på hemmet, jag failar allt jag gör, jag är ful och konstig och trött hela tiden, men jag har fått en ny vän. Det glädjer mitt ovänskapliga hjärta.

Förlåt.

Jag måste mejla gamla P. Är lite rädd för det, är rädd för att hon kommer stöta bort mig. I am to blame. Jag vill säga förlåt, men samtidigt ha en förklaring på hur det blev som det blev. Från någon som minns. Jag hoppas dock att hon kan känna att jag kanske är redo nu. För kanske är jag det?
Eller så lurar jag mig själv. Igen.
Min läkare idag rådde mig till detta. För det här kan ta många år tydligen. Och så många år får jag ju knappast där ;]
Och jag vill inte förlora P. Jag vill faktiskt inte det.
Hon sa att KBT inte är någonting för mig, det här handlar tydligen inte om att ändra tankar.
Önskar att jag fick sitta och prata med läkaren i flera timmar. För att förstå, på riktigt förstå, vad hon menar.
Tänker att alla är så KBT:iga i dagens samhälle. Men här träffar jag alltså på en läkare som inte är det. Fantastiskt. Fast skrämmande. För hon började prata om 2-6 år. Jag kan inte tänka så långt. Det är ju deprimerande i sig.
Men äntligen kanske någon förstår?

Jag är svinrädd samtidigt. För att sluta. Det går ju inte. Jag kan ju inte leva såhär?... Men det kanske blir bättre nu. Kanske blir det bättre.

Keep it up.

Jag har ångest ångest ångest.
Jag vet inte varför.
Jag borde må bra nu.
Hjärtklappningen går liksom inte över och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

I morgon har vi examinationer. Jag känner mig inte förberedd, men jag ska gå ändå. För det måste jag.
Jag måste ta mig igenom den sista lilla jävla veckan som finns kvar.
Så är det bara. Det kommer jag.
Som vanligt.

Skapa.

Jag måste ha ett mission. Förutom att jag måste söka jobb.
Men någonting annat, som känns vettigt och nyttigt och sånt där.
Funderar på träning, ska ju vara bra har jag hört.
Men annars är jag väldigt okreativ när det kommer till idéer.

Depressiv.

Tydligen.
Har ju väntat, väntat och väntat på något slags ord eller beteckning egentligen. Det insåg jag idag.
Varför gamla P aldrig sa någonting, men det har jag nu, till viss del, fått svar på och samtidigt insett att jag gått och undrat.
Nu är man inne i karusellen i alla fall, det blev ju jävligt klart för en.
Hon tyckte det lät sunt att ta någon soft kurs, söka lite jobb och inte ha för bråttom. Det var ju jävligt bra att ha lyckats ha en yrkesutbildning vid det här laget, trots allt. Så det var ju snäll sagt antar jag. Men sedan vet jag inte vad hon jämför med.

Jag känner i alla fall inte att jag har den där obligatoriska trappan att stega uppför, jag går hellre lite hit och dit tills jag hittar vad jag söker.

Första gången kändes helt okej, känns inte lika djupt som med gamla P men det kan man ju inte begära efter första gången. Men jag kände det ändå på mig, vissa människor tänker mer eller mindre som jag.
På torsdag ska jag till läkaren. Får se vad denne säger. Skrämmande namn har denne dock.

Fina människor.

Nya tider.

Känner ett slags lugn. Jag är ledig i morgon. När var jag det senast? Samtidigt känner jag mig lite rädd. Tänk om jag faller in i gamla Vanor igen nu när det är över. Nu när jag inte kan kämpa för det längre. Kanske kan jag kanalisera energin till någonting vettigt. Jag hoppas det. Familjen har bokat skidresa. Det ser jag fram emot! I morgon ska jag träffa ps. Får se hur det går.

Fuck.

Jag hatar att försova mig till viktiga saker:(

Tröttaste laget.

Har tråkigt när jag sitter och transcodear vårt examensarbete. Det tar ju sjukt lång tid. Planerar man så gör man ju sånt här när man typ har en långlunch eller nåt.
Nu har jag varit i skolan sedan 13. Helt oplanerat. Fattar inte hur tiden kan gå så jävla snabbt. Blir trött på skiten. Hoppas att jag kommer härifrån snabbt iaf för nu kommer Kalle med lite käk o sen drar vi fan.

Peace.

Sing Halelujah.

Sitter och väntar på att filer ska exporteras. Det känns helt otroligt. Att vi faktiskt fixade det. Att Frida löste så att vi har Quicktime filerna. Ååh, allt tar sådan lång tid bara, men det är euforiskt. Och idag är jag glad att jag kan känna.
Och jag tror att vi går ut härifrån med ett leende på läpparna. Vi är väl inne på fjortonde timmen nu och hjärnan skriker efter energi men jag tänker inte ge upp, och känner jag Frida rätt ger hon aldrig upp.
Det är underbart.

I början av dagen tippade mina medkamrater på att vi skulle bli klara fem, de blev lite buttra på att jag sa sex. Men vem hade rätt i slutändan ;) Inte jag iaf.

En examen tack.

Försöker ta tillvara på lite andrum från exjobbet för tillfället. Inser att det var längesedan jag bloggade och tänkte att det kunde vara en bra idé.
De andra är iväg och köper middag. Jag var ute och luftades tidigare så jag stannade kvar i redigeringsbåset. Dock så gör jag ingenting då vi nu bestämt att vi ska göra allt, allt och resten av allt tillsammans. Det känns väldigt bra, för jag är i det skedet att jag inte bryr mig så mycket om vad som händer och mina gruppisar har mycket kloka tankar.

Jag längtar till det här är slut, fast ah, jag ser ju inte fram emot arbetslösheten liksom. Men det kommer nog ordna upp sig.

Är det någon som gör något roligt? Har inte tid att prata med någon för tillfället. Sova och redigera är mitt liv. Men det är ett liv, i alla fall.

Moving on.

Det kommer nog gå vägen faktiskt. Jag är så glad för det. Åh. Håll tummarna nu. In i det sista. Klarar jag det här, då klarar jag nog allt.
Jag är glad, men jag tycker att allt är fruktansvärt jobbigt för tillfället.
Idag fyller i alla fall världens bästa Lukas år. Jag älskar honom. Av hela mitt hjärta.

Hej 2012.

Mitt huvud dunkar. Förstår inte riktigt det. Kalle är o köper frukost. Sen blir det berättigad leeeedighet. Tror jag. Om jag inte kallas in till skolan.