Jag måste mejla gamla P. Är lite rädd för det, är rädd för att hon kommer stöta bort mig. I am to blame. Jag vill säga förlåt, men samtidigt ha en förklaring på hur det blev som det blev. Från någon som minns. Jag hoppas dock att hon kan känna att jag kanske är redo nu. För kanske är jag det?
Eller så lurar jag mig själv. Igen.
Min läkare idag rådde mig till detta. För det här kan ta många år tydligen. Och så många år får jag ju knappast där ;]
Och jag vill inte förlora P. Jag vill faktiskt inte det.
Hon sa att KBT inte är någonting för mig, det här handlar tydligen inte om att ändra tankar.
Önskar att jag fick sitta och prata med läkaren i flera timmar. För att förstå, på riktigt förstå, vad hon menar.
Tänker att alla är så KBT:iga i dagens samhälle. Men här träffar jag alltså på en läkare som inte är det. Fantastiskt. Fast skrämmande. För hon började prata om 2-6 år. Jag kan inte tänka så långt. Det är ju deprimerande i sig.
Men äntligen kanske någon förstår?
Jag är svinrädd samtidigt. För att sluta. Det går ju inte. Jag kan ju inte leva såhär?... Men det kanske blir bättre nu. Kanske blir det bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar