Once upon a time.

"Så länge vi minns, lever du". 
Det tycker jag var fint och det ska jag nog göra något med.
Blir nästan lite lycklig i själen. Eller kroppen då. Måste vänja mig av med detta uttryck. Jag har ingen själv.
Idag slog det mig att jag älskar Kalle så himla mycket. Fint med sådana påminnelser i kroppen. Jag brukar liksom inte känna och definitivt inte känna mig "kär", men det är jag. Önskar jag kunde uttrycka sådant på ett bra sätt, eller typ beskriva det, men det är jättesvårt.
Skulle beskriva en väldigt betydelsefull relation hos Ps i tisdags men jag kände bara hur varje ord misslyckades med att berätta historien jag kände och ville berätta.