Hopplösheten.

Åh, bedrägligheten i sertralin. Fy fan. Vart är jag?
Min person är helt försvunnen. Jag är endast något slags självisk ego, eller jag som endast behöver sina basala funktioner att fungera för att vara lycklig.
Och vad jag vet, är att det inte är mitt sanna jag. Det är mitt "jag" under en substans, som måhända gör mig inte olycklig, men inte heller lycklig utan endast ingenting. Mer likgiltig än vad jag trodde mig vara i mina mest likgiltiga stunder inför livet.
Nu är jag likgiltig vad beträffar allting. Och på vilket sätt skulle det vara bra, de verkar ju faktiskt tycka att det är något bra. För då vill jag ju inte hänga mig i varje fall.
Men om vi till varje pris ska hålla alla vid liv så tror jag inte att någon egentligen blir så mycket lyckligare.