Får jag gå nu?

Är det bara för att ni älskar mig som ni säger så?
Som ni säger att det är bra... Ingen annan verkar ju tycka på det. Det står ingenstans på svart och vitt.
Jag och Ps pratade om det igår. Det svarta och det vita. Det är så jag har velat ha det, det är mitt val, det är enklare så, att göra val och ta ställning till saker. Samtidigt hamnar jag ständigt i paradoxala situationer.

Backa to buisness. Varför kan inte jag vara tillräckligt bra för ett jobb? Varför är min tillvaro meningslös. Varför skjuter jag hellre undan konflikter nu för tiden än att ta tag i dem?
Har jag blivit rädd? Varför har jag blivit det?
När vi pratade om det svartvita igår så insåg jag att det egentligen bara är ett skydd för mig själv. Jag är ju så smärtsamt medveten om alla gråzooner trots allt. Men jag gömmer mig bekvämt bakom det svarta och det vita. Och om jag måste välja, det svarta.

Hon sa att jag var deprimerad igår. Det har hon ju sagt tidigare så förstår inte varför de villa kasta diagnoser kors och tvärs. Nu har jag ju ändå stått på ssri ett bra tag, svettas bara på natten. Smärtsamt medveten om att det inte hjälper men måste härda ut 6 månader med dessa.