Live o die trying.

Tänkt lite på det idag, att när man bloggar så delar man ju bilder och ord med hela världen. Det är väl no big deal ibland, men ibland kanske man delat väl känsliga grejer. Men så tänkte jag lite till och kom fram till att jag inte ångrar någonting jag skrivit. Nu kan jag inte exakt komma ihåg allt jag skrivit men faktiskt. Om eftervärlden vill ta del av min tragik och komik och mitt liv så varsågod.
Det går ju inte att göra ogjort.
Det är ungefär som när Kalle sa att jag måste lära mig att tänka på det negativa på ett annat sätt. Innan har det varit helt främmande för mig men på något sätt, it makes sence.
Jag är här, jag kan antingen, som hos psykologen senaste, beklaga mig över det eller embracea det till döden skiljer mig från livet.
Och jag vill göra något slags fett avtryck på denna gjord men det betyder inte att det ska vara idag, eller i morgon.
Det enda jag inte står ut med är att leva för levandets skull. Det är total meningslöshet. Egentligen.