Fast jag vet att jag ska så kan jag inte. Det går verkligen inte. Jag vet inte vad det är som jag är rädd för. Jag kan vara ensam, jag vet hur man gör, jag är inte rädd. Kanske är det inte ensamheten, kanske är det sällskapet av mig själv.
Jag har så svårt att stå ut med det. Och varje sekund jag fyller med andra människors närvaro blir ju på något sätt en flykt ifrån mig själv. Sådant är skönt.
Men ps tycker tydligen att man ska kunna vara själv utan att vara destruktiv.
Ibland känner jag att jag har slutat bry mig, det är som det är och det kommer det alltid vara. Jag mår ju ändå okej nu.
Men samtidigt är jag orolig att det inte alltid kommer vara det om man inte tar sig igenom en del saker först. Och visst är en terapi helt meningslös om man waste the time med att lägga locket på eller döva. Men samtidigt ska man vara tillräckligt stark när det väl gäller för att inte falla igen.
Jag gillar att ps förklarar för mig, att även om man aldrig ska hindra samtal, så måste man arbeta sig fram till att kunna föra ett.
I makes sense to me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar