Who cares?

Jag önskar att jag kunde sätta ord på det. Att det fanns någon att rikta ilskan mot. Men det är bara jag. Det finns bara ilska berättigad mot mig själv.  Jag kan lura mig själv med att rikta det mot P, ps, vården eller arbetsgivare, eller föräldrar eller vad fan som helst. Men. Jag bär ett totalt ansvar och bör inte kräva eller förvänta mig hjälp av någon slag. 

Det gör ju lite ont att erkänna faktiskt. Men ibland gör sanningen ont. 

Klart att jag kan förfäras över att människor inte får hjälp i tid osv osv... Men av vem/vilka ska vi kräva hjälpen.Vilka människor är ansvariga för mig?

Ingen. Det är den hårda, kalla ensamheten. 

Jag jobbar för tillfället med en nittonårig. Som tyckte det var supercoolt när jag hade en tröja som det stod who cares på. För det brukade hon säga när hennes syrra berättade någonting och hon inte orkade lyssna. Jag orkar inte lyssna på henne. Men tyvärr så måste jag. 

Hon tjötar hål i huvudet på mig men sina nonsens blahasaker. Och samtidigt så finns det nog någonting där. Om hon får chansen att mogna och lägga av med alla fjortisfasoner. 

Jag kan på något sätt deklarera att jag i år har växt upp. Sedan jag slutade med tranquillisers så har jag vuxit upp och förstått att jag måste ta ansvar för mina handlingar. Att jag inte är ett barn längre.
Blabla blabla trött blir jag.