Vad är meningen med att spara pengar om man sedan ändå bestämmer sig för att använda dem för någonting annat än det man sparat dem till.
Idag var jag inne på csn... Har 230 (nånting) tusen i skuld. Känns bra, betryggande liksom att veta.
Ps sa till mig att inte känna någon stress, jag kommer troligtvis vara kvar där 1 år till. Jag förstår inte att de satsar på mig sådär. Det är faktiskt helt otroligt. På något blir det liksom ett krav att jag ska lyckas för att det ska vara värt det liksom. Samhällets pengar. Men samtidigt önskar jag någon annan möjligheten. Att någon annan behöver hjälpen istället.
Är det förnekelse då? Att jag inte fattar att jag behöver den?
Ibland känns det som att jag konstruerat mina känslor till att jag ska må så dåligt som möjligt. Då känns min existens ganska meningslös. Jag önskar på något sätt att någonting kunde kännas igen. Att frustrationen över att inte känna ska kännas. Men det gör det inte. För tillfället kan jag varken bli arg, ledsen, sur eller, ja... Jag kan men det kräver en jävla ansträngning.
Jag vet att vissa tycker att det är det som är effekten av det hela. Och just nu är jag för feg för att inte ta och svälja den effekten. Men samtidigt kan jag bli arg på mig själv för den fegheten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar