Peace.

I Härnösand bor ångesten. I värken i kroppen, i ölen och vinet, i fötterna, ögonen och huvudet. I benen som skakar, sängen som knarrar. I skratten.
I Härnösand har jag en själsfrände och hon är skrattet och ångesten. Uthärdandet och nöjet.

Where do we go when we go from here?

Idag frågade ps mig om jag ville ha barn. Samtidigt går jag in här på bloggen första gången sedan i maj och läser fin-fins kommentar om barn och ensamhet.
Någonting inom mig funderar och tänker mycket på det här med tid. Jag tror verkligen jag har för mycket tid för min existentiella förundran. Kanske inte så att ett framtida barn skulle lösa detta problem, men såklart kan jag tänka att jag har mycket tid att ge någonting annat är mig själv. Kalle föreslog en hobby.

Läste massa gammal skit och började tänka på P. Fy fan vilket svin jag var mot henne egentligen. Skulle vilja be om ursäkt, men känns inte passande.


Vacklande steg mot en frihet så överväldigande.
Djupa färger möter skygga ögon, nästan bedjande.
Var förlåtande och lugn när du möter dom.
Du var först med att förlåta, jag har inte förlåtit mig själv.

Where do we go from here?

Alldeles för mycket ensamhet i livet för att det ska kännas bra just nu.
Är ju sol vanligt mycket bra som händer i livet också. Men det ensamheten kan jag inte lära mig att leva med. Ibland kanske den kommer inifrån?

Ett tag till.

Livet tar rätt häftiga vändningar. Och det är inte alltid jag hänger med.
Det får inte riktigt plats i huvudet, alla tankar.
Jag undrar ibland vad som krävs för att jag ska kunna öppna mig mer, kanske skulle det underlätta lite för hjärnans lager om det inte skyddades av så stumma väggar.
Stumma i dubbel bemärkelse.

Nästa vecka har jag och Kalle varit tillsammans i åtta år. Rätt häftigt ändå, även om man väl ska räkna giftastiden egentligen. Nu ska vi bygga hus. Det är mycket som går bra, men jag, kommer alltid vara jag. Jag kommer inte alltid vara bra, men just nu känns det som att jag kommer överleva. Ett tag till.