Ett tag till.

Livet tar rätt häftiga vändningar. Och det är inte alltid jag hänger med.
Det får inte riktigt plats i huvudet, alla tankar.
Jag undrar ibland vad som krävs för att jag ska kunna öppna mig mer, kanske skulle det underlätta lite för hjärnans lager om det inte skyddades av så stumma väggar.
Stumma i dubbel bemärkelse.

Nästa vecka har jag och Kalle varit tillsammans i åtta år. Rätt häftigt ändå, även om man väl ska räkna giftastiden egentligen. Nu ska vi bygga hus. Det är mycket som går bra, men jag, kommer alltid vara jag. Jag kommer inte alltid vara bra, men just nu känns det som att jag kommer överleva. Ett tag till.