Peace.

I Härnösand bor ångesten. I värken i kroppen, i ölen och vinet, i fötterna, ögonen och huvudet. I benen som skakar, sängen som knarrar. I skratten.
I Härnösand har jag en själsfrände och hon är skrattet och ångesten. Uthärdandet och nöjet.

Where do we go when we go from here?

Idag frågade ps mig om jag ville ha barn. Samtidigt går jag in här på bloggen första gången sedan i maj och läser fin-fins kommentar om barn och ensamhet.
Någonting inom mig funderar och tänker mycket på det här med tid. Jag tror verkligen jag har för mycket tid för min existentiella förundran. Kanske inte så att ett framtida barn skulle lösa detta problem, men såklart kan jag tänka att jag har mycket tid att ge någonting annat är mig själv. Kalle föreslog en hobby.

Läste massa gammal skit och började tänka på P. Fy fan vilket svin jag var mot henne egentligen. Skulle vilja be om ursäkt, men känns inte passande.


Vacklande steg mot en frihet så överväldigande.
Djupa färger möter skygga ögon, nästan bedjande.
Var förlåtande och lugn när du möter dom.
Du var först med att förlåta, jag har inte förlåtit mig själv.